Vardagscensurens frågor: förklara, hoppa över eller lämna boken oläst?

De verkligt problematiska barnböckerna behöver man inte högläsa alls. Men mycket går också att ta till diskussion. HBL fick mångfasetterad respons på artikel om vardagscensur.

I HBL:s artikel om högläsaren som censor 14.1.2018 efterlystes erfarenheter av att som vuxen kliva in och censurera i högläsningen för barn. Ganska många svar har dykt upp, främst på sociala medier och per e-post.

Svaren visar att frågeställningen är komplex. Många berättar om specifika högläsningsstunder då man stöter på något man som vuxen uppfattar som problematiskt, andra knyter an till besläktade frågeställningar: som censur i översättningar eller bristen på barnböcker med icke-vita protagonister.

Rasism

Vad högläsningen beträffar vittnar många om den ständiga balansgången: hoppa över eller förklara? Men vad som uppfattas som problematiskt varierar.

Stereotypa könsroller, lyfts fram av ett par läsare: "Jag brukar säga att mor är stark och modig, far är blid och rar. Ändrar också ofta en del av de eviga pojkkaraktärerna till flickor, och till exempel i Hans och Greta är det Greta som är aktiv och handlingskraftig," berättar en.

En annan skriver att förlegade könsroller varit lättare att acceptera i texten och sedan diskutera, medan rasistiska ord ändras eller hoppas över utan vidare diskussion. Pippi Långstrump är här standardexemplet på censurobjekt, liksom hon många gånger varit i den svenska debatten. Syftet med HBL-artikeln 14.1 var delvis att undersöka i vilken mån också annat än de rasistiska och koloniala uttrycken drabbas av vardagscensuren, och sett till den respons som kommit in kan vardagscensuren inte alls sägas vara något som enbart slår till här. Däremot verkar många se den som mest berättigad just i fråga om rasism. Som en läsare konstaterar: hen har varit tolerant mot det mesta – utom rasistiska ord och riktigt grova svordomar.

Harry Potter drabbad

I ett mejl påpekar en annan läsare att vardagscensur också kan påkallas av estetiska orsaker. Som exempel nämner hon generiska Disney-böcker som ofta är "språkligt så eländiga att jag automatiskt censurerar språkfel och klantigheter". Det kan också gälla dåliga översättningar, som en svensk version av Harry Potter och De vises sten: "Jag rättar till vissa klumpiga uttryck och konstiga ord och ångrar djupt att jag inte från början bytte ut alla Mr och Mrs till herr och fru ... Då Harry spelar quidditch står det att han flyger på en kvastkäpp. Vardagscensuren slår till: en kvast är det ju."

Ytterligare en läsare skriver att hon själv är känslig och på förhand har valt bort skrämmande partier, till exempel just i Harry Potter-böckerna: "Särskilt ville jag bespara barnen att föräldrarna till en pojke i böckerna hade blivit torterade så att de tappade förståndet och därefter hölls inspärrade på mentalsjukhus."

Läsaren skriver vidare att tillvägagångssättet var riktigt för just hennes barn och att barnen älskade högläsningen, som pågick under hela lågstadietiden.

Klassfrågor tabu i USA

När censorns klåfingrighet går för långt delar åsikterna, men forskaren Angelika Nikolowski-Bogomoloff berättar hur en tidig amerikansk översättning av Astrid Lindgrens Madicken utsattes för censur. Här var det kapitlet om Lisabet som pillar in en ärta i näsan som inte ansågs godtagbart eftersom det "tangerar sociala problem och ojämlikhet, det vill säga fattigdom, alkohol(ism), sjukdom, flickor som slåss och svär, mentala problem etc."

Nikolowski-Bogomoloff tillägger att språket dessutom plattats till så att slutresultatet blev "en tunn äventyrsbok utan nyanser och djup". I sin forskning om just Madicken har hon hittat fler exempel på censur som ter sig svårförklarliga, men hon påminner också om att det ibland kan finnas element som gör att överföringen från en kulturell kontext till en annan kan försvara ingrepp. Sådana dilemman kan förstås högläsaren av en översatt barnbok också tänkas råka ut för.

Rasistiska bilder

Ytterligare ett relevant sidospår handlar om problematiska bilder – som av rent praktiska skäl är svåra att censurera till exempel genom att hålla för handen. Illustratören Jenny Lucander tipsar om den svenska kunskapsbanken Bilders Makt där forskare och pedagoger gör bedömningen att barn aldrig ska utsättas för rasistiska bilder: "Det behövs ett fullt utvecklat kritiskt tänkande för att kunna tillgodogöra sig innehållet på Kunskapsbanken Bilders Makt och vi har därför en åldersrekommendation på 15 år." Webbplatsen bildersmakt.se tillhandahåller ett omfattande studiematerial, med många gravt rasistiska framställningar.

Ett par kommentatorer skriver också att rasismen är det som påkallar störst varsamhet, inte minst för att den vita läsaren kan ha svårt att veta vilka blinda fläckar hen själv har.

"Jag tycker det låter vettigt att a) välja bort tydligt problematiska böcker för att små barn (och många vuxna för den delen) inte är kapabla att fatta vad strukturell rasism går ut på, och b) också läsa böcker som innehåller problematiska teman IFALL föräldern/pedagogen är färdig att tillsammans med barnet processa vari problematiken ligger och vilka skadliga följder till exempel rasistiska eller sexistiska stereotyper kan ha," skriver författaren Johannes Ekholm.

Han får medhåll av sin kollega Marianne Backlén, själv mamma till icke-vita barn: "För mig var det nog ett enormt problem, att inte hitta barnböcker med sådana huvudpersoner/illustrationer som mina barn skulle ha kunnat identifiera sig med ... Speciellt på 1990-talet florerade det en mycket obehaglig rasism i Finland. Och inte vet jag om det har blivit mycket bättre i dag, inte heller när det gäller den mångkulturella 'representationen' i våra barnböcker."

Bärkraft och motstånd

Barbro Enckell-Grimm är kulturproducent vid Läscentrum, som jobbar med att stödja barns läsning. Hennes arbete går bland annat ut på att ordna författarbesök till skolor.

– Läsning handlar om två saker, att identifiera sig och att gå utanför sig själv. Båda behövs. Det är som vattengympa, lika delar bärkraft och motstånd, sammanfattar hon sin litteratursyn.

Enckell-Grimm har däremot inga erfarenheter av att den litteratur som Läscentrum förmedlat skulle bjuda på så mycket motstånd att det väckt rop om censur. Förmodligen, säger hon, beror det på att de böcker som brukar göra folk betänksamma mestadels är av äldre datum, Läscentrums är inriktade på samtida litteratur. Hon konstaterar också att Läscentrum inte har några allmänna rekommendationer, men att frågan om vardagscensur är komplex.

– Vi fostrar våra barn, men vill också se konsten som en frizon. Det är skillnad mellan de fiktiva gestalternas moral och författarens. Jag tror ganska unga läsare kan uppfatta det här. Å andra sidan finns det recensenter och forskare som inte gör det.

– Det naturliga är ju att strunta i de böcker som företräder moral och tankesätt man själv fördömer. Böckerna finns kvar och det är bra. De fungerar som bevismaterial från en epok vi lagt bakom oss, säger Enckell-Grimm och exemplifierar med agan i Elsa Beskows Hattstugan.

Många potentiellt obehagliga ämnen kan vara obehagliga för vilket barn som helst. Men i den mån det finns homofoba, rasistiska eller funkofoba tendenser i barnlitteraturen så är det uttryckligen en minoritet som personligen lider av dem, ofta på ett sätt som majoriteten inte riktigt begriper. Vad skulle krävas av skolor, föräldrar och andra högläsare här?

– Man ska naturligtvis ta avstånd. Jag tycker det hör till vuxenansvaret. Om det gäller enskilda ord som är förlegade är det ju bara att poängtera att så här säger man inte, det sårar, typ "negerkung", "homo" eller "dvärg". Om det gäller andan i hela verket, en attityd hos författaren, lämnar man boken oläst.

– Problemet är, som du säger, att högläsaren kan vara blind för de här attityderna för att de inte angår hen personligen. Då är det lätt att avfärda hela frågan som ointressant. Därför efterlyser jag verk skrivna och illustrerade av representanter för minoriteter. Sådana finns redan, men de kunde vara ännu fler.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00