Vardagligt, verkligt, spännande i en taxi i Teheran

Via passagerarna i en taxi skildras invånarna i Irans huvudstad Teheran.Bild: Yle

I det Guldbjörnenberlönade dokumentärdramat Taxi Teheran antar Jafar Panahi rollen som taxichaffis i ett Teheran som visar upp sig utan smink.

Kino: Taxi Teheran sänds i Yle Teema 28.3. kl. 22.00.

När den östeuropeiska filmen en gång i tiden visade framtassarna handlade det inte sällan om att kringgå censuren, att dra det kulturpolitiska etablissemanget vid näsan.

I lurigare laget är också Taxi Teheran av Jafar Panahi som minsann haft sin beskärda del av trubbel med regimen och dess skägglurkar. Talande är att filmen i hemlandet nekades spridning (på filmfestivalen i Berlin belönades filmen med Guldbjörnen).

I Taxi Teheran (2015) iklär sig Panahi rollen som taxichaufför. Med kameror monterade i sitt fordon ger han sig ut i trafiken, bara för att trolla fram en i högsta grad verklighetstrogen bild av ett samhälle som i grunden är strikt religiöst men som annars tenderar att gå sina egna vägar.

Ett är säkert: snacket och dialogen låter inte vänta på sig, detta eftersom man i den iranska miljonstaden har för vana att uttryckligen dela taxi. Först ut är den kaxiga unga mannen som med hänvisning till brottsligheten i landet tycker att man gott kunde hänga några tjuvar och flåbusar, något som inte faller i god jord hos den kvinnliga läraren i baksätet.

Därefter möter vi Omid som handlar med piratkopierade filmer – Woody Allens Midnight in Paris ingår i samlingarna – och som de facto känner igen Panahi. Riktigt dramatiskt blir det när man plockar upp en blödande och kvidande motorcyklist som insisterar på att dra till med ett videotestamente.

För att inte tala om Panahis systerdotter, en mycket bestämd ung dam som när hon lägger ut texten om sitt skolfilmsprojekt samtidigt kommer sig för att peka på dubbelmoralen i det iranska samhället.

Fram växer bilden av ett Iran där de religiöst (och fundamentalistiskt) färgade normerna får sällskap av ett skuggsamhälle som omfattar såväl gränslös fattigdom som populärkulturella utsvävningar.

Inte sällan är infallsvinkeln satirisk, som när Panahi kuskar på ett par äldre damer som är övertygade om att de kommer att dö knall och fall ifall de inte i tid lyckas doppa de medhavda guldfiskarna i en helig källa.

Däremellan är anslaget mera politiskt, som när Panahi plockar upp en människorättsjurist som på förekommen anledning blivit av med sitt jobb.

Slutresultatet är snillrikt i all sin enkelhet, ett stycke world cinema som inte ber om ursäkt för sig (man kan bara hoppas att regissören träffat rätt även i de etisk-moraliska avvägandena).

Missa för allt i världen inte den gastkramande finalen som visar att den iranska regimen ingalunda sover. Den åker motorcykel.

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33