Vardagen gör comeback

Jag tror inte att motgångar generellt gör oss till bättre människor.

Hur är det, frågar nordiska kolleger och bekanta. Jag går runt i solskenet från konferensfönstren i Köpenhamn och svarar att det går bra, tack, riktigt bra. För min fru har mått stabilt under snart ett år. Jag vet att många av dem bryr sig på riktigt. De vet hur det var när det var som värst. Jag är glad över den empati som glänser i deras ögonvrår. Den är vad som bar oss, då när allt var färskt och hopplöst.

För två år sedan såg läget inte bra ut. Men sedan händer det osannolika. Mormor och morfar åker hem. Krissamtalen till väninnan blir färre. Kräkbyttorna åker in i skåpen. Jag börjar laga mat för fem igen. Och sedan slutar jag laga mat varje dag, för jag är på jobbet, skidar, är på arbetsresa. Vardagen gör comeback. Glittrande av glädje i början förstås, när redan ett gemensamt varv i fruktdisken känns lyxigt. Men så småningom, när månaderna går och det mesta fungerar, som den förutsägbara och för givet tagna lunk som den är i de flesta familjer.

På flyget på väg hem från konferensen funderar jag på om det är någon skillnad på hur jag nu svarar på frågor om hur det går, jämfört med för några år sedan när ingenting hade hänt. Smakar gröten bättre, skiner solen starkare, är musiken närmare?

Kanske. Det är svårt att komma ihåg hur det var före. Det går lätt att anpassa sig till ett nytt läge, där inte bara nya begränsningar känns självklara, utan också nya önskningar och förväntningar. Det är kanske därför det finns fler berättelser om den dramatiska perioden av sjukdomsbesked och akut kris, än om det här läget vi befinner oss i nu. I lugnet mellan stormarna, skulle man kunna skriva. Men det är en bild som kan leda tankarna fel.

Vi har flera gånger seglat från Helsingfors mot Hangö i frisk sydost, framför annalkande åskväder söderifrån. Sjömilen har rullat in, varm medvind, livet borde vara gott. Men i stället är det ängslan över det som är på väg som präglar dagen, och fastän solen skiner i sittbrunnen så är besättningen redan i åskvädret.

Med cancern kommer horisonten närmare, säger man, och syftar då oftast på den dysterhet som följer av att inte kunna planera framåt. Det ligger något i det, men det är också att missförstå horisonten, det där strecket som en förväntad framtid befinner sig bakom. När den kommer närmare ser man kanske inte lika långt, men man blir inte heller lika upptagen av kommande oväder, och låter inte dem bestämma för mycket.

Så jag tror att jag har blivit bättre på att försöka sitta i solen och ha det gott. I det så kallade ögonblicket. Men fylld av framtidsplaner. För vem vill på riktigt leva dagen som om den vore den sista? Inte jag, i alla fall.

Att våga låta nuet infiltreras av till synes orealistiska framtidsplaner handlar inte nödvändigtvis om naiv optimism och förträngning. Det som ligger närmare är lättare att förutsäga, och därför också mera realistiskt än visioner om det som ligger långt borta. Och att låta lugnet definieras av stormarna i stället för att få vara vad det är blir att låta cancern styra, säger hon själv.

Jag tror inte att motgångar generellt gör oss till bättre människor. Men när jag svarade "bra" i Danmark förra veckan betydde det faktiskt bättre än tidigare. Just nu åtminstone, och ett tillräckligt tag framöver. Regnkläderna tänker jag på sedan när det börjar regna.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46