Vardagen är skör och poetisk

Karl Ove Knausgård avslutar sin årstidskvartett. Bok ett är lysande, bok tre rör recensenten till tårar. Tvåan och fyran kunde vi ha klarat oss utan (men nånting finns det också i dem).

Karl Ove Knausgård

Om våren

Om sommeren

Oktober 2015

Jag har normalt inte lätt till tårar. Gångerna jag gråtit när jag läst en bok kan räknas på några händers fingrar. Senast det hände var när jag läst Åsne Seierstads beskrivning av massakern på Utøya i boken En av oss, som jag recenserade här för några år sedan.

Men jag hade inte kommit många sidor in i Karl Ove Knausgårds Om våren förrän jag började gråta. Jag grät flera gånger medan jag läste vidare, och tårarna rann oavbrutet när jag kom till den korta epilogen. Eftersom jag läst största delen boken ombord på ett flygplan, satt jag hela tiden om gömde mitt ansikte så att inte medpassagerarna skulle se att jag grät.

Årstidskvartett

Om våren är den tredje delen av Knausgårds årstidskvartett, en encyklopedi skriven till hans yngsta dotter. Kvartettens två första böcker, utgivna i fjol, bestod båda av en rad uppslagsord. I den första, Om høsten, handlade det om det fenomenologiska, om naturen och om konkreta föremål, medan de encyklopediska uppslagen i bok två, Om vinteren, handlade om det sociala.

Dispositionen, där de olika uppslagen var uppdelade enligt årets månader, interfolierade av en räcka brev riktade direkt till dottern, fungerade bra i den första boken. Men redan i den andra blev det forcerat, och det var uppenbart att något nytt nu borde ske.

Och det gör det helt klart i Om våren. Här är föreställningen om encyklopedin glömd, i stället åtar sig Knausgård att beskriva en enskild dag med dottern vid en tidpunkt då hon är tre månader gammal.

Första delen av boken handlar om en nästan helt vanlig morgon hemma hos familjen Knausgård: hur han stiger upp, får upp barnen ur sängen, serverar frukost och får i väg dem till skola och dagis. Och det var här jag först började gråta. För att Knausgård gestaltar min – och tusentals andra småbarnsföräldrars – vardag som full av betydelse.

Det är en vardag som handlar om rutiner, om att få allt att löpa lätt, och där den dagliga upprepningen inger barnen en känsla av trygghet. I Knausgårds skickliga hand ter den sig skör och poetisk. Det är inte heroiskt, utan så prosaiskt som det överhuvudtaget kan bli. Det är vardag som här blir till litteratur.

Var finns mamman?

Snart står det också klart att någonting är riktigt på tok med familjen Knausgård. För var finns mamman, som vi får veta att Knausgård den här dagen skall besöka tillsammans med den tre månader gamla dottern, och som de andra barnen säger att de saknar? Varför är hon inte hemma? Och vad sysslar hon med där hon är?

Långsamt framgår det att hon är inlagd på ett psykiatriskt sjukhus i Helsingborg, och har varit det en längre tid. Och medan utflykten dit blir rörande och kaotisk, eftersom Knausgård glömt både sin plånbok och babyns flaska, skapar moderns sjukhusvistelse en skärande kontrast till vardagens rutiner. Den understryks av att Knausgård blivit inkallad till möte med barnskyddsmyndigheterna som vill försäkra sig om att han inte missköter sina fyra barn.

I bokens andra del vrids tiden tillbaka till föregående sommar, då hustrun var gravid. Utomhus handlar det om tre barn, om utflykter till stranden, om glass, om att leka i havet med vänner. Men inomhus – i mörkret i sovrummet på övre våningen – ligger den gravida hustrun paralyserad av an djup depression. Medan sommaren i barnahöjd framstår som så enkel och vacker, blir moderns sjukdom det som ingen av dem talar om, men som präglar allt familjen gör.

En dag då Knausgård går upp för att se till henne, kan han inte få henne att vakna. Först slår han bort det – hon sover bara djupt – men långsamt kommer paniken krypande. Då han berättar för ett av de äldre barnen att han inte kan väcka mamma, hör han plötsligt själv hur galet det låter. Han ringer efter ambulans och får samtidigt tag på föräldrarna till några av barnens vänner som kan hämta dem, eftersom han inte vill att de ska se sin mor föras bort med ambulans.

Både modern och det ofödda barnet överlever. Om det var frågan om ett medvetet självmordsförsök, eller om hon helt enkelt tagit lite för mycket medicin i det varma sovrummet för att mildra obehaget av värmen, det blir aldrig klarlagt. Men Knausgård har svårt att förlåta sig för att inte genast ha reagerat. Varför lät han henne först bara ligga, när han inte kunde väcka henne?

Det bästa han skrivit

I bokens sista del är vi tillbaka i den dag som beskrivs i början. Det är Valborgsmässoafton och efter att han kommit hem går han i fackeltåg med barnen. Våren har kommit, vi går mot ljusare tider. Det bekräftas av den korta epilogen, som tar oss till en tidpunkt då tremånadersdottern blivit två år gammal:

"Du er to år gammel, og det som kjennetegner deg, er at du er glad og energisk, fra du står opp i sprinkelsengen om morgenen og roper på mamma, så hun kan komme og løfte deg ut, til du legger deg på kvelden, med melkeflaska i hendene, alltid uten protester. (…) Det som hente over sommeren for snart tre år siden, og ettervirkningene, er over for lenge siden. Moren din kom hjem fra sykehuset siste gang den våren, siden har hun vært her, med deg og os."

Om våren är otvivelaktigt det bästa Knausgård skrivit efter Min kamp. Ja, den korta boken är rentav ännu bättre än vissa delar av Min kamp. Den kan mycket väl läsas oberoende av de övriga böckerna i årstidskvartetten. Knausgård balanserar på en knivsegg mellan ljus och mörker, det enkla och det kaotiska. Resultatet är en bok som man sent glömmer. Det är vackert och rörande, och romankonst på hög nivå.

Aldrig riktigt dåligt, aldrig riktig bra

Annorlunda förhåller det sig med Om sommeren, den fjärde och sista boken i kvartetten. Liksom de andra innehåller Om sommeren en räcka bilder. I Om våren var det den svenska konstnären Anna Bjergers färgrika och suggestiva bilder, medan det i sista delen är den världsberömda tyska konstnären Anselm Kiefer som står för bilderna.

Här har Knausgård återvänt till det två första böckernas struktur med encyklopediska uppslagsord om allt från kastanjer till glass. Och som i de två första delarna är uppslagsorden indelade enligt sommarens tre månader, juni, juli och augusti.

Det blir aldrig riktigt dåligt, där finns alltid ett eller annat som är intressant. Men i denna sista del av kvartetten blir det heller aldrig riktigt bra, eftersom det lite väl mycket liknar något vi redan läst i de två första böckerna. Af de många uppslagsorden är min favorit "glass" ("is" på norska), där Knausgård med utstuderad humor berättar om hur han en dag köper två glassar åt sig själv medan barnen bara får var sin:

"De satt forskrekket og så på mens jeg spiste den. To is efter hverandre, det var absolutt uhørt i deres verden."

I en text om sommarnatten, som finns alldeles i början av den 400-sidiga boken, berättar Knausgård om den sista natt han tillbringar med sin hustru:

"At det ble den siste natten vi hadde sammen, visste ingen av oss da, men de to neste dagene kom alt det som hadde ligget mellom oss fram, og vi fant ingen annen måte å håndtere det på enn å gå fra hverandre."

Den här upplysningen ligger oförlöst genom hela boken. Frågan om vad som egentligen skett – och huruvida de faktiskt lämnat varandra – återvänder Knausgård aldrig till. Hustrun, Linda, är med i resten av boken och det är uppenbart att de fortfarande bor tillsammans. Och i förbifarten framgår att de tillsammans uppsöker en terapeut.

Att Knausgård inte går in på den här historien skapar en oförlösthet, som är helt olik honom. Inte för att det i och för sig är intressant huruvida han och hustrun lämnar varandra, men för att det först skapar en narrativ drive som sedan rinner ut i sanden och aldrig följs upp – vilket ger boken en prägel av att inte vara på långt när så genomarbetad som de tidigare.

Skrivarverkstad

Till åtskillnad från de två första böckerna i serien, är breven till dottern här ersatta med två långa dagbokssekvenser från sommaren 2016. De fungerar som ett slags skrivarverkstad, där Knausgård inte bara berättar om skrivandet som sådant, utan också experimenterar med en annan berättarstämma då han skriver om en norsk kvinna som under andra världskriget förälskar sig i en österrikisk soldat och lämnar sin man och sina barn för hans skull.

Knausgård har hört historien av sin numera döda morfar. Men det blir han som ger henne röst och experimenterar med olika perspektiv. Det ligger nära till hands att föreställa sig att orsaken till att vi tar del av historien om kvinnan som lämnar sin man är den brytning mellan Knausgård och hustrun som vi dessvärre inte får veta mera om.

Med Om sommeren har Knausgård avslutat sin årstidskvartett som han inledde för ett drygt år sedan. Resultatet är jämnt – bok två och bok fyra kunde vi gott ha klarat oss utan, medan den första boken var lysande i sin avsökning av det fenomenologiska. Men det är bok tre, Om våren, som skiljer sig ut och visar att Knausgård är en betydande författare av internationella mått.

Claus Elholm Andersen