Vardagen är full av ideal och eftertanke

Bild: Mikael Bobacka

Bara en tanklös filosofi och en tanklös vardag kan upprätthålla det slags motsättning mellan "det praktiska livet" och "idealmoralen", skriver filosofen Thomas Wallgren.

I sin fängslande söndagsessä (HBL 29.1.2017) om moralfilosofin och dess ställning i vår samtida kultur kastar Nora Hämäläinen kring sej brandfacklor som konfetti på ett italienskt bröllop, till synes vårdslöst och med gott humör. Men den lyhörda läsaren anar även allvar och desperation bakom den glättiga fasaden.

Man fascineras av den självklara auktoritet med vilken Hämäläinen visar den moralfilosofiska traditionens tyngsta frågor på porten. Konventioner som inte backas upp av något annat än till vanor stelnade sociala överenskommelser och genuina moraliska värden skiljer sej, enligt Hämäläinen, från varandra bara genom ett tidsindex. Båda har sin yttersta grund i "en gemensam livsform". Underförstått är att vi numera vet det moralfilosoferna förr inte visste, nämligen att vi inte egentligen kan besvara frågan om en livsform är bättre än en annan. Lika suveränt avfärdar Hämäläinen den klassiska frågan om teori och praktik. Diskussion behövs inte längre eftersom den diskussion vi redan har fört har utmynnat i insikten att "det praktiska livet alltid kommer att se vansinnigt ut ... ur en idealmoralisk synvinkel."

Hämäläinen är inne på en väg som blivit populär, kanske dominerande, i filosofin under de senaste decennierna. I botten ligger en besvikelse på den stora filosofin; på den filosofi som tänkte sig att filosofins uppdrag är att besvara allmänna och grundläggande frågor och att svaren kan tjäna som vägledning när vi ställs inför konkreta frågor och uppgifter i vetenskap, rättsskipning, fostran, konstkritik, dataprogrammering, hälsovård med mera. Efter besvikelsen söker man nya öppningar. Det nya sökandets art, och det slags svar man då kan komma till, är ingen lätt sak att redogöra för men Hämäläinens framställning är utmärkt.

Trots att jag är ungefär en halv generation äldre än Hämäläinen delar jag med henne upplevelsen av den stora filosofins kris. Inte bara proffsen i filosofi, utan många andra, lärde sig av de stora debatterna på 1970- och 1980-talen – i Europa mellan Jürgen Habermas och Michel Foucault och i anglosaxisk filosofi mellan Richard Rorty och hans kritiker, bland andra Donald Davidson – att kontrahentera hade rätt mot varandra och att båda parterna därför vid debattens slut stod med byxorna nere.

Davidson och Habermas hade fel: de kunde inte rättfärdiga sina "moderna", allmänna och absoluta anspråk om sanning och rättvisa. Men Foucault och Rorty gick också vilse: de kunde inte alls förklara varför den som inte tror på en objektiv skillnad mellan rätt och fel hellre skulle hålla på den "postmoderna" strävan efter frihet och solidaritet som de själva talade för, än på det "förmoderna" barbari och den fascism som de ansåg sig tala mot.

Hämäläinen, jag och många andra kulturarbetare lärde oss av de här debatterna att vägen till en moralfilosofi som inte förlorar sig i teoretiska spetsfundigheter utan kontakt med verkligheten måste gå på tvärs med de klassiska sätten att ställa frågorna. På den punkten är Hämäläinen och jag alltså överens även om jag oroar mig för att hennes trotsigt lätta grepp riskerat att ge näring åt en "anything-goes-inställning" som gör oss försvarslösa mot det angrepp mot sanningen som populismen lever av.

Om jag har en kritik så gäller det synen på förhållandet mellan vardag och filosofi, dagligt liv och eftertanke, mellan ideal och praktiskt liv. Det är frågans art som jag tycker Hämäläinen ger ett skevt perspektiv på.

Hämäläinen kan ha rätt i att vi "verkar i världen" genom våra "ofta konventionella" verksamheter och omsorger. Men när hon ger en lista på saker "vi" gör – byter däck, skaffar presenter, ordnar med skolans julfest – så får hon det nästan att framstå som att det vi, människorna, "måste [göra] i sina dagliga liv" och som hör till den "triviala vardagen" är något annat än det vi kanske också måste göra, nämligen ta ansvar för "hur landet jag lever i behandlar flyktingar" och "den globala rättvisan"... Och så står vi där och vet inte om Hämäläinen menar det ironiskt, som en provokation och uppmaning till kamp, eller, ve oss!, som en sanning som vi måste underordna oss, när hon skriver att vi "varken är jämlika eller ansvarsfulla när vi ger våra barn den goda barndomen".

Mitt motförslag är att enheten mellan våra intellektuella och politiska uppdrag och vårt uppdrag som föräldrar eller vänner är minst lika verklig som någonsin. Men de mänskliga uppdragens ofrånkomliga enhet kan aldrig bli tydlig för oss så länge vi tänker att moraliska frågor har två anleten eller två former: En form som lever i (och kanske av) ett avstånd till vardagens vandel, och en annan (kanske verkligare) mer angelägen form, som vi möter i det dagliga och triviala, i vanans och vardagens värld.

Nu vill jag inte påstå att Hämäläinen inte kan hitta en plats för mitt förslag i det perspektiv hon föreslår. Men det finns en tendens, misstänker jag, i hennes essä och i mycket av moralfilosofin i dag, att få det att framstå som om vi först borde jaga ut teorin, idealen och begreppsanalysen ur filosofin för att efter det kunna återge filosofin en plats, en delaktighet "i det mest angelägna tänkandet om oss och våra värden".

Hämäläinen får det nästan att framstå som att "beskrivning" och "analys" vore två olika slags verksamhet, och som om frågan hur vi ska "grundlägga" vår verksamhet vore en annan än frågan "hur vi lever och värderar".

Jag vill absolut inte försvara den enfaldiga och ansvarslösa synen på vardagen, och därmed på den filosofiska eftertanken, som man ofta stöter på i samtida så kallad "tillämpad" etik och också i så kallad "rent teoretisk" metaetik. Mitt förslag är att konstellationen i vårt moraliska liv är en annan är den som Hämäläinen föreslår. Ideal och eftertanke står inte att finna utanför vår vardag utan de är en omistlig del av det tänkande som har sitt hem i vår vardag. Bara en tanklös filosofi och en tanklös vardag kan upprätthålla det slags motsättning mellan "det praktiska livet" och "idealmoralen", mellan strävan att ge våra barn en god barndom och att skapa en rättvisare värld, som med rätta bekymrar Hämäläinen.

Svar

Trevligt att se att min text har väckt tankar. Thomas Wallgren är, som han själv nämner, i hög grad influerad av samma diskussioner och frågeställningar som har format det jag skrev. Det förefaller mig ändå som att han har missuppfattat några centrala punkter i min text, eftersom han läser det i termer av en uppgivenhet inför filosofins oförmåga att erbjuda grundvalar för vårt moraliska liv.

Nyckeln till missförståndet torde vara våra olika uppfattningar om vad han kallar "till vanor stelnade sociala överenskommelser" å ena sidan och "genuina moraliska värden" å andra sidan. Jag skulle inte formulera mig så, för jag ser inte våra vardagliga konventionella verksamheter och plikter som "stelnade" former, utan tvärtom som det moraliska livets levande och konstant föränderliga substans, som vi bör förstå bättre för att kunna ägna oss åt meningsfull moralfilosofi. Mitt syfte är alltså en filosofisk rehabilitering av de vardagliga och ofta motstridiga och ogenomskinliga situationer som vi befinner oss i när vi handlar och prioriterar.

En utmaning med ett sådant perspektiv är att vi måste hitta sätt att hantera de djupa inkonsekvenser som präglar vårt vardagliga handlande, de olika mål och ideal som styr olika verksamheter, de olika strukturer som formar våra möjligheter att handla och tänka. "Enheten mellan våra intellektuella och politiska uppdrag och vårt uppdrag som föräldrar eller vänner" som Wallgren talar om må vara lika verklig som den alltid har varit, men lika verkliga är också konflikterna och bristen på koherens. Ideal och eftertanke är förvisso, som Wallgren betonar, en del av vår vardag, men ideal och eftertanke drar oss ständigt, i praktiken, åt olika håll. I stället för att, som filosofer ofta har gjort, reparera moralen genom att fastställa en högsta princip eller alternativt förklara att allting är "relativt", tror jag på möjligheten av en filosofisk artikulering av våra moraliska liv som hjälper oss att på ett konstruktivt sätt komma tillrätta med det vardagliga moraliska livets brist på koherens. Eller kanske ska man i stället kalla det för det moraliska livets mångfald?

Det här kan jag förstås inte påstå att jag har gjort ännu, men det är riktningen. Det som finns bakom min text är alltså inte någon form av antiteori eller relativistisk uppgivenhet, utan ett helt beskedligt moralteoretiskt projekt som hämtar sin inspiration hos de amerikanska pragmatisterna, Ludwig Wittgenstein, Iris Murdoch och Michel Foucault bland andra, men också i samhällsvetenskaperna, litteraturen och på andra lämpliga ställen.

Nora Hämäläinen

Thomas Wallgren

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00