Var Yrjö Kilpinen nazist? Innan släkten lyfter på förlåten lär vi inte få veta

Bild: Illustration: Cajsa Holgersson

En politiskt naiv tyskvänlig opportunist eller renodlad kvinnokarl och nazist? Det är svårt att bilda sig en riktig uppfattning om 125-årsjubilerande liedtonsättaren Yrjö Kilpinen, åtminstone så länge släktingarna fortsätter förhala rehabiliteringen.

På fredag går anmälningstiden ut för bidragen till den nya lied-kompositionstävlingen som uppkallats efter tonsättaren Yrjö Kilpinen och som arrangeras av Kilpinensamfundet. Nyss har en skiva utkommit med tjugofem "nya" eller mindre spelade Kilpinensånger (se recension) och flera skivor och konserter med Kilpinens musik är på väg.

Men hur ska man förhålla sig till en person som gärna uppträdde med nazister och gjorde uppemot tjugo turnéer i Tyskland fram till 1944? Och är det alls väsentligt för att förhålla sig till hans konst?

– Det finns ingen framtid för tigandet och det generade förhållningssättet. Det som skulle behövas är modern forskning som skulle utgå från att förstå tidsandan, säger professor Gustav Djupsjöbacka.

Djupsjöbacka, som verkade som ordförande för Kilpinensamfundet 2002–2007, var själv på 1990-talet involverad i ett projekt för att skriva en ny biografi om Kilpinen, bland annat för att den förra av Tauno Karila från 1964 skrevs utan källor och har visat sig bristfällig, inte minst när det gällt att återge Kilpinens förhållande till naziregimen.

Tanken var att Djupsjöbacka skulle svara för den musikanalytiska biten medan krigs- och idéhistorikern Martti Turtola skulle svara för den idéhistoriska. Projektet strandade ändå på grund av Kilpinens dotters, Siipi Saaris, motstånd.

Yrjö Kilpinens dotter Siipi Saari fotograferad cirka 1960. Bild: Flickr/Kai Ingman

– Vi besökte dottern tillsammans med Gustav och jag visade upp min biografi över Risto Ryti som nyss hade utkommit. Jag förklarade att jag inte planerade göra någon skandalbok utan en vetenskaplig biografi. Efter en tid mjuknade dottern en aning, men efteråt lät hon förstå att släkten inte skulle lämna över några dokument. Man meddelade mig att materialet deponerats vid Riksarkivet med sigill, varpå jag tänkte att jag inte börjar skriva en biografi om jag inte har tillgång till ursprungskällorna, säger Turtola.

– Senare hörde jag att Gustav hade besökt henne på nytt, men då hade han formligen blivit utkastad.

Fascist och pedofil?

Turtola bedömer att släkten kan ha två skäl att inte ge ut uppgifterna om Kilpinen.

– För det första var hans tankegångar högerextrema med fascistiska tendenser, vilket i sig inte var ovanligt på den tiden. För det andra präglades hans privatliv av något som vi i dag skulle kalla pedofili. Var än en kjol fladdrade, där syntes han. Han blev förtjust i kvinnor i alla åldrar, från tioåriga violinistflickor uppåt. Ibland följde han efter flickorna upp i trappuppgångarna så att mödrarna fick rädda dem i trappan. Han levde också tillsammans med sin Darling, Margaret Kilpinen (f. Alfthan), i ett hus där hon sov i ena ändan och han i den andra så att han kunde ta emot sina besök av olika kvinnor, berättar Turtola.

– De här är förstås andrahandsuppgifter och ett delikat ämne som det vore lätt att frossa i. Min tanke är dock att man borde berätta och avhandla de här sakerna sakligt.

Yrjö och Margaret Kilpinen bodde i varsin ända av bostaden. Här ses paret vid kakelugnen i hemmet i april 1931. Bild: Meuseiverket/Pietinens samling

När det gäller Kilpinens politiska orientering säger Turtola att dottern Siipi beskrev sin far som en "politisk idiot" för vilken bara konsten betydde något.

– Det är naturligtvis skäl att minnas att hon inte var objektiv.

Yrjö Kilpinen sparade i stort sett allt från tvätterikvitton till mera omfattande brevväxling. Men dessa finns alltså på Riksarkivet, där de samlar damm och upptar fyra och en halv hyllmeter.

Misstänksamma släktingar

Kilpinens enda dotter född i ett äktenskap, Siipi Saari, är numera död, men släktens ärenden sköts av hennes tre döttrar. Dotterdottern Suvi Åkerblom är omedelbart misstänksam när HBL ringer upp för att fråga om släktens njugga inställning till att överlämna information åt forskare. Hon bekräftar ändå uppfattningen om modern Siipi.

– Jag vet att mamma var ganska kritisk i de här frågorna. Själv förhåller jag mig neutralt till eventuella förfrågningar.

Åkerblom säger att barnbarnen inte har fått en enda förfrågan från forskare sedan moderns död. Om en sådan kom skulle man naturligtvis ta ställning till den. Åkerblom poängterar att hon bara talar för sig själv och att lov för att undersöka materialet borde ges i samförstånd med systrarna.

På frågan om hon kan ge deras telefonnummer svarar hon ändå nej.

– Om du lyckades gräva fram mitt nummer, kan du säkert också gräva fram deras.

Yrjö Kilpinen i tankarna 1930. Bild: Museiverket/Pietinens samling

Samfundet tar inte ställning

Ordföranden för Finlands Yrjö Kilpinen-samfund, barytonen Jaakko Kortekangas, är inte helt bevandrad i det som skrivits om Kilpinens roll i musiklivet i Nazityskland, men han betonar att Kilpinensamfundet inte är ett regelrätt tonsättarsällskap utan en förening för att främja liedkonsten. Han ser heller ingen anledning för Kilpinensamfundet att formulera någon ståndpunkt om Kilpinens politiska åsikter.

– Historiska fakta har vi ingen anledning att ta ställning till. Min egen uppfattning är att Kilpinen var i någon mån mindre införstådd än exempelvis V. A. Koskenniemi som har samma historiska ballast.

Tvår ni era händer från Kilpinens politiska åsikter?

– Som liedtonsättare är Kilpinen enligt min mening opolitisk och om han fått något pris i Tyskland ser jag det inte som något som skulle försätta honom i dålig dager.

Men kan man granska tonsättarens produktion separat från hans idéer?

– De behöver inte granskas separat. Problemet är att hans idéer är svåra att definiera. Den lyrik som han har tonsatt har ingen gemensam nämnare. Trots att han kunde tonsätta Weinheber (medlem av nazistpartiet, red.anm.), kunde han också tonsätta sådana poeter som inte passade för nazisterna, till exempel den äldre Morgenstern eller Rilke.

Efter kriget tonsatte Kilpinen också texter av vänsterpoeten Katri Vala.

– Det går inte att se att han i sin produktion skulle ha haft något politiskt program. Här finns linjer som inte nödvändigtvis hänger ihop med andra linjer, säger Kortekangas.

Aktiva handlingar

Fackboksförfattaren Anders Carlberg gav i fjol gav ut boken Hitlers lojala musiker som bland annat behandlade Yrjö Kilpinens förhållande till nazistregimen. Han gjorde då tolkningen att relationerna mellan Finland och tredje riket kom att fördjupas genom Yrjö Kilpinens aktiva handlingar, till exempel när han i maj 1941 under Berlinfilharmonikernas besök i Helsingfors steg upp på estraden för att hylla den finska länken till Nazityskland.

– Hans agerande handlar inte om ett enskilt misstag som han sedan har korrigerat. Det var snarare ett tydligt ställningstagande för en kulturpolitik under en tid när Tyskland redan var en diktatur med bland annat rasläror, säger Carlberg.

Kilpinens dotter har beskrivit honom som en "politisk idiot". Är det inte möjligt att han var mera opportunist än nazist?

– Det är fullt möjligt att han var politiskt naiv, men hans inställning till nazismen var otvetydigt positiv. Jag skulle inte säga att han var en renodlad nazist, men han gick väldigt långt och ställde upp för minsta sak. När han i intervjuer uttalade sig positivt om Tyskland och genom att han var på plats och framförde sin musik, uttryckte han sitt stöd för regimen.

– Yrjö Kilpinens ageranden var inga misstag, utan tydliga ställningstaganden för Nazitysklands kulturpolitik, säger Anders Carlberg. Bild: Cata Portin

Hur ska vi förvalta arvet efter Yrjö Kilpinen?

– Man kan ju inte föra fram Kilpinens bidrag till liedhistorien utan att sätta det i ett sammanhang. Kan man framföra hans lieder? Det är klart. Min ståndpunkt är att vi måste kunna sjunga Luthers psalmer, lyssna på Wagner och sjunga Kilpinens lieder även om de alla har haft ett nära förhållande till antisemitismen och – i fallet med Kilpinen – nazismen. Aram Chatjaturjan skrev hyllningsstycken till Josef Stalin – betyder det att vi inte kan spela Spartacus? Det är klart vi kan. Jag tror det är väldigt farligt att börja rensa i historien.

– Det viktigaste är att vi har ett intelligent förhållningssätt till verken och deras upphovsmän. Om vi har det kan vi också beundra Kilpinens lieder, trots att han var medlem av det nazistinfluerade tonsättarsamarbetet Ständiger Rat.

På tal om släktingarnas njugga inställning till att ställa Kilpinens kvarlåtenskap till forskarnas förfogande säger Carlberg att det är ett notoriskt problem när släktingar försöker bromsa tillgängligheten till dokument.

– Det som ligger närmast till hands är en upplevelse av att man försöker dölja något.

Som uppmuntrande exempel nämner Carlberg ändå fallet med Richard Strauss. När musikforskaren Michael H. Kater skrev en lång artikel om honom och fick tillgång till hemligstämplade dokument, kunde dessa de facto ge en mer nyanserad bild av Strauss förhållande till nazisterna. Kater visade att han under de första åren inte alltid agerade i samklang med regimen.

Konstnärliga arvet är kvar

Martti Turtola betonar att Kilpinens första framgångar i Tyskland kom redan innan nazisterna kom till makten och att Kilpinen redan i ett tidigt skede fattade intresse för tyska poeter. Också i England rönte han uppskattning när musikproducenten Walter Legge bland annat grundade ett Kilpinensamfund redan 1934.

– Nazisterna fattade tycke för honom för att han i motsats till Arnold Schönberg och Alban Berg var "frisk".

Yrjö Kilpinen förde en betydligt stillsammare tillvaro efter kriget. Här fotograferad 1951. Bild: Museiverket/Pekka Kyytinen

Estetiskt bedömer både Martti Turtola och Gustav Djupsjöbacka att Kilpinen tillhör Finlands främsta liedtonsättare under 1900-talet, trots att hans stjärna har fluktuerat betydligt och mestadels dalat på senare år.

– Det är lätt att vara efterklok, men just därför borde man sträva efter att rekonstruera tidsandan. Det fanns människor som var mera kritiska eller på sin vakt, men nog har jag också förståelse för att en utövande och skapande konstnär hade svårt att värja sig för populariteten, säger Djupsjöbacka.

– Efter kriget var han nog ganska tyst. Först valde han att tonsätta Katri Vala, som var vänster, och sedan Kanteletar med urfinska texter.

Är det viktigt att värna om Kilpinens konstnärliga arv i dag?

- Absolut! Nog trycker jag att han platsar bland de viktigaste gestalterna om man talar om en tio-i-topp-lista i en nationell kontext. Estetiskt förhåller sig många översittaraktigt och kallar musiken amatörmässig, självupprepande och stereotypisk. Produktionen är ojämn, men där finns vissa pärlor.

Djupsjöbacka nämner en rad personer som i likhet med Kilpinen kom att stå nära Nazityskland under kriget, bland dem matematikern Rolf Nevanlinna och författaren Örnulf Tigerstedt.

– Och V. A. Koskenniemi, som också hade en liknande bakgrund som Kilpinen, behandlades som rena oraklet på 50-talet. Ska då Kilpinen straffas i all evighet för att han var okritisk och opportunistisk?

Gustav Djupsjöbacka bedömer att Yrjö Kilpinens (1892–1959) produktion med över 800 lieder – fler än Franz Schubert – är ojämn, även om där finns vissa pärlor. Bild: Cata Portin

Uppdaterad 13.9 kl. 11.07: Uttalandet om Chatjaturjans förhållande till Stalin har presicerats.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning