Vår tredje nationalteater

Bild: Saara Salmi

Den samiska konsten, lika lite som den finlandssvenska, blir inte politisk bara för att orsaken till dess existens är kristallklar, skriver Outi Tarkiainen.

När jag som sjuttonåring besökte Svenska Teatern för första gången i mitt liv, var det första gången jag på riktigt uppfattade den finlandsvenska kulturens existens och essens. Dittills hade det svenska språket för mig – som är uppvuxen hundra kilometer från Sveriges riksgräns – betytt ett främmande språk i ett främmande land, och bland mina skolkamrater och grannar fanns inte en enda finlandssvensk familj. Den kvällen, när jag gick in genom Svenska Teaterns vackra huvudentré, öppnades en nyinflyttad Helsingforsflickas ögon och jag fick en fascinerande inblick i en hel minoritets liv, kultur, vanor och vardagsspråk.

Svenska Teatern har, som den äldsta teaterinstitutionen i Finland, en värdig historia, men få vet att också samerna har en nationalscen: världens enda teater med samiska som scenspråk, Sámi Našunálateáhter Beaivváš. Beaivváš, som började som en fri teatergrupp 1980 och har sin hemmascen i Kautokeino i Nordnorge, fick nationalteaterstatus vid sidan av de norska nationalscenerna Det Norske Teatret i Oslo och Den Nationale Scene i Bergen 1993. Även om min kontaktyta med den samiska kulturen var betydligt bredare än med den finlandssvenska, var min första kväll på Beaivváš-teatern för några år sedan en oförglömlig upplevelse. Sällan är orsakerna för konstskapande så klara och naturligt närvarande. Redan det att man inom ett folk med bara hundratusen medlemmar hittar tillräckligt med kreativitet för att skapa en nationalteater – med dramatiker, regissörer, skådespelare, musiker och mycket mera – kommunicerar ett så starkt uttrycksbehov, att man inte kan lämnas oberörd. Ingen skulle göra samisk teater, om den inte gjordes av samerna själva.

Beaivváŝ som turnerar flitigt i hela samnordiska området, besökte också i höstas Rovaniemi och pjäsen Johan Turi – om uppkomsten av den första samiska skönlitterära författarens debutverk Muitalus sámiid birra (En bok om samernas liv) – ryckte med åskådaren med sitt mångsidiga berättande. Händelserna var förlagda till svenska Lappland och på golvet reste sig de av gruvindustrin medfarna fjällen runt Kiruna. Jag beundrade dem lika extatiskt som scenografin på Neuköllner Oper i Berlin, där man framställde några neuköllniska studerandes kollektivboende. Det platsbestämda eller det att konsten berättar om oss, här och nu, ger alltid en speciell kontaktyta till verket. En av de finaste stunderna i föreställningen var när huvudperson Johan Turis (Iŋgor Ántte Áilu Gaup) skapelseprocess illustrerades genom att över hans nakna överkropp och ansikte projicera tusentals år gamla hällristningar från Alta – meditativt och långsamt i en mörk sal. Fast den samiska nationalteatern är nyfödd, är historierna tusentals år gamla.

När berättelserna så kraftfullt söker ett uttryck, att rörelsen växer till en nationalteater, är kulturens kontinentalplattor i rörelse och berg uppstår. Kommer vi ihåg att allt det händer här händer i vår absoluta närhet? Den samiska konsten, lika lite som den finlandssvenska, blir inte politisk bara för att orsaken till dess existens är kristallklar. Vore det inte dags att bjuda in den samiska nationalteatern Beaivváŝ för ett gästspel till Svenska Teatern och samtidigt hälsa den välkommen till hela Finlands nästa århundrade?

Outi Tarkiainen

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08