Var skall stråkarna sitta?

Mats Liljeroos.Bild: Niklas Sandström

Det kan tyckas futilt att tjata om hur stråkarna sitter, men det har en betydande inverkan på klangen, skriver Mats Liljeroos.

Det finns en bild på Sibelius och Helsingfors stadsorkester från repetitionerna av femte symfonins uruppförande. Stråkarna är placerade så att violinerna sitter mitt emot varandra på varsin sida om dirigentpodiet, cellorna sitter invid första violinen och kontrabasarna är placerade i rad bakom orkestern.

Så var de flesta orkestrar uppställda vid denna tid och så ställer man fortfarande upp i Wien och på många håll i Central- och Östeuropa. Den i Norden och de anglosaxiska länderna vanliga sittordningen med violinstämmorna bredvid varandra och cellorna mittemot första violinen uppkom i amerikanska skivstudior på 1920-talet.

Som huvudargument har hos oss anförts akustiska omständigheter och när huvudstadsorkestrarna i samband med flytten till Musikhuset äntligen skulle få musicera i drägliga förhållanden lovade bägge chefdirigenterna att det skulle bli ordning på torpet. Så blev dock inte fallet. Man gjorde sina försök, men HSO gick snart tillbaka till sedvanlig sittordning och RSO etablerade definitivt sitt system med altviolinerna på andra sidan podiet.

Det kan tyckas futilt att tjata om hur stråkarna sitter, men det har de facto en betydande inverkan på klangen. Så har exempelvis Sibelius passager som är specialdesignade för denna uppställning och förlorar sin effekt om violinerna sitter bredvid varandra och även i äldre repertoar borde den "sibelianska" sittordningen vara självklar av akustiska skäl. Liksom i all modern repertoar förutom, eventuellt, den synkroniseringsmässigt mest krävande.

På nämnda bild kan HSO-stråkarnas antal uppskattas till knappa trettio – med andra ord samma som Tapiola Sinfonietta håller sig med – och det säger sig självt att Sibelius musik klingar på ett annat sätt än tänkt när den, som nu för tiden ofta är fallet, framförs med dubbel stråknumerär.

Detta gäller naturligtvis i ännu högre grad den romantiska och klassicistiska repertoaren och var och en förstår att Brahms, Schumanns och Beethovens musik ger ett helt annorlunda intryck när den spelas med en avsevärt större stråkensemble än vad den är designad för.

Tomas Djupsjöbackas RSO-debut för ett par veckor sedan var spännande såtillvida att stråkarna gick med på att frångå sin normala placering och sätta sig på ett sätt som anstår Mozart. Denna gång med, på samma sätt som hos kollegerna i Hagalund, kontrabasarna snett bakom cellorna och självfallet en rejält nedbantad numerär.

Jamen, säger måhända någon, tänk om Beethoven och gänget hade älskat att få höra sin musik spelad av superstora orkestrar? Det hade de kanske, men i så fall hade de givetvis koncipierat den på ett annat sätt.

Allt är dock möjligt. Man kan som bekant spela Bach och Mozart på konsertflygel – om orkestern använder moderna instrument är det rentav önskvärt – och en Beethovensymfoni med fullstor stråkensemble kan, i bästa fall, klinga övertygande om dirigenten och musikerna förstår vad de sysslar med.

Men varför göra så, när man vet att det inte var så det var tänkt? Även om det inte är möjligt för dagens symfoniorkestrar att återskapa originalsoundet borde det väl ändå vara en självklarhet att inom ramen för befintliga resurser försöka komma närmast möjligt. Det gjorde Djupsjöbacka och det gör allt oftare även Hannu Lintu och andra historiskt medvetna dirigenter.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33