Vår Pohjola-Norden-förening är inte finlandssvensk

Någon ”Svenska klubben” är vi inte, än mindre någon slags systerorganisation för SFP eller Svenska folkskolans vänner.

Bra att HBL avslöjade den så upprörande och beklagliga härvan i Pohjola-Norden-förbundet. Tack för det!

Men, jag är bekymrad över det antagande, som framkommer i inlägg, intervjuer och även i ledaren (HBL 13.7): Pohjola-Norden anses närmast vara en finlandssvensk organisation. Ändå har majoriteten av medlemmarna anmält sig som finskspråkiga. Vår Pohjola-Norden förening i Lempäälä i Birkaland är ett exempel av helfinsk verksamhet.

Här, som överallt, började det folkliga nordiska samarbetet under krigstiden genom fadderkommunrörelsen. Senare, på 1960-talet, sökte sig en dansk Norden-aktivist till trakten för att hitta en finsk kommun som skulle bli den fjärde medlem till kretsen av skandinaviska vänskapsorter, vilken redan existerade. Norden-aktiviteter i Lempäälä fick sin början. Fyrklövern möts fortvarande regelbundet med heminkvartering, om än med mindre grupper än tidigare. Deltagandet har varit socialt brett. Jag har vittnat om djup vänskap mellan värdar och gäster, som inte kan något annat språk än sitt modersmål.

På hemmaplan uppmuntrar vår förening särskilt den yngre generationens intresse för de nordiska länderna och därmed det svenska språket. Men någon "Svenska klubben" är vi inte, än mindre någon slags systerorganisation för SFP eller Svenska folkskolans vänner. I somliga inlandsföreningar är nog svenskans roll större. Till exempel i Lahtis erbjuder Pohjola-Norden bland annat en mötesplats och bro till infödda finlandssvenskar och de finskspråkiga medlemmarna, som kan och gärna talar svenska.

Vår förening i Lempäälä skattar Finlands tvåspråkighet högt, och vi är lyckliga för att ha några aktiva tvåspråkiga medlemmar. Men det i och för sig värdefulla befrämjandet av finlandssvenskhet, det får andra organisationer sköta.

I förbundsmötet i Torneå april 2019 framhöll jag under diskussionen att den finska språkdräkten i förbundets dokument och tidskrift har försämrats och låter för ofta som råöversättning från svenska – antagligen tidsbrist i kansliet. Om Pohjola-Norden inte vill att antalet medlemmar fortfarande sjunker bör åtminstone modersmålet av förbundets majoritet respekteras och tidskriften ha en finsk prägel. Under pausen fick jag höra ett utbrott av den arga verksamhetsledaren. Lusten att delta i flera förbundsmöten eller tillställningar tappade jag i detsamma.

För knappt hundra år sen, då Finlands Norden-förening grundades, var det en fas då landets svenskspråkiga inte ville förenas med de finskspråkiga. Det behövdes rikssvensk medling för att få saken ordnad. Sedan dess, så vitt jag vet, har organisationen ända till de senaste åren varit ett lyckat exempel av gemensam verksamhet för båda språkgrupperna. En säruppgift har Pohjola-Norden som en aktivitetsmiljö för dem som är genuint tvåspråkiga, kanske med en dubbelidentitet, sedan barndomen eller efter en lång tid i svensk eller finsk omgivning.

Svenska kulturfonden stöder numera märkbart Pohjola-Norden, men jag tror inte att fonden skulle vilja förändra förbundets traditionella språkförhållanden.

En stark organisation med en bred medlemsskara gynnar även landets svenskspråkiga, men vad viktigast är; stöder bäst det ursprungliga ändamålet, kulturellt utbyte och annat nordiskt samarbete för gemensamma värderingarna, på gräsrotsnivå.

Riitta Mäkinen, styrelsemedlem, Lempäälän Pohjola-Norden ry

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning