Vår (o)jämställda festival

Norska ljudkonstnären Maja S. K. Ratkje tillhör skaran av starka kvinnliga artister på Vår festival.Bild: Maarit Kytöharju

På årets upplaga av Vår festival verkar all musik underställd politiska och samhälleliga strävanden. Men vad kom först: musiken eller rubriken?

När Vår festival (med den språkvidriga finska namnformen Meidän festivaali, utan possesivsuffix) grundades 1997 hette evenemanget Kammarmusik vid Tusby träsk. Under bröderna Kuusistos gemensamma ledning i början av 2000-talet skedde en viss utveckling, men speciellt efter att Pekka Kuusisto allena började styra och ställa från 2007 framåt har festivalen omformats så till den grad att namnbytet till Vår festival 2010 egentligen var en nödvändighet för att reflektera den förändrade essensen: hädanefter gällde inte enbart traditionell kammarmusik, utan i hög grad också andra musikformer och nya koncept. Därefter har festivalen hittat en ny publik och i dag kan lika gärna Rumba som Rondo rapportera om vad som händer här.

Omvandlingen har varit så total att också några av festivalens mest inbitna fans i år har sagt att de inte längre känner igen sig, åtminstone inte på basen av förhandsinformationen. Den som har kommit till konserterna har fått upptäcka att kammarmusiken inte alls har tappats bort. Däremot har programboken krympt till en anspråkslös leafletbroschyr där den största behållningen är första uppslagets kluriga origami. Och i stället för välskrivna programbladstexter där bakgrund och kontext öppnas upp satsar man på diverse samtal om fenomen och ämnen som bara löst hänger samman med den musik som spelas. Korsbefruktning med andra ord.

Det som verkar ha skett – och som också programbokens icke-existens är ett tecken på – är att man definitivt har gett avkall på den idealistiska tanken om musik som manifesterare av autonom konst (om tanken någonsin existerade vid Tusby träsk). I stället verkar till synes all musik som spelas på festivalen i år underordnad i sig helt angelägna politiska och samhälleliga strävanden under olika konsertrubriker; hela festivalens tema är rösträtt, men vid enskilda tillfällen har man halkat in på frågor om alternativa identiteter i internettidsåldern eller yttrandefrihet.

Paradoxen är att Vår festival med sina politiska rubriker förefaller ta ytterligare ett steg bort från traditionell musikfestival i riktning kulturfestival, även om de flesta styckena eller artisterna på programmet alltjämt finns där i första hand för att den konstnärliga ledaren eller övriga festivalledningen tycker att musiken är bra, snarare än för att musiken fyller någon funktion via någon åsnebrygga. Man kan alltså skönja ett hönan-och-ägget-problem där man frågar sig vad som kom först: musiken eller rubriken? Det förefaller i varje fall som om man lyckats kombinera konstnärliga och samhälleliga strävanden, utan att egentligen ge avkall på någondera punkten.

En detalj som tonats ner i marknadsföringen men som lyfts upp desto synligare i flera medier är att samtliga artister på festivalen är kvinnor, med början från Chisu, Hilja Grönfors, Auri Ahola, Jonna Tervomaa, Maija Kauhanen, Paula Vesala och Maria Ylipää, violinistkollegerna Eriikka Maalismaa, Terhi Paldanius och Minna Pensola inte att förglömma. Lika väsentligt är att alla verk också är skrivna av kvinnor. Det avspeglar sig helt konkret i repertoaren. När Pekka Kuusisto har fått frågan om könsfördelningen har han replikerat med att det här borde vara en icke-fråga i Finland 2017. Faktum är ändå att den här positiva diskrimineringen är ett ställningstagande i sig självt. Och ett nog så nödvändigt sådant, för så länge maktbalansen är som den är, inte minst inom konstmusiken, krävs att den mera privilegierade gruppen ger avkall på sina privilegier till förmån för de förfördelade. Det är i allas intresse.

Det kan te sig skevt att Kuusisto valt att ge över hela festivalen åt kvinnor medan han själv sitter kvar som inverterad bidrottning, men ur ett längre historiskt perspektiv kommer årets festival troligen att framstå som en korrigeringsrörelse i syfte att på riktigt jämna ut könsbalansen.

Det är vanskligt för att inte säga chauvinistiskt att försöka peka ut någon artist som Vår festival skulle ha lyft fram "bara" för att hon var kvinna och som annars skulle ha fått ge vika för en man. Nej snarare påminns man om alla artister som kunde ha figurerat på programmet, men som inte fått plats, trots att de hade förtjänat det.

Till de musikskapare som festivalen i alla fall lyfter för att de är utomordentliga hör norska ljudkonstnären Maja S. K. Ratkje och amerikanska tonsättaren Missy Mazzoli (f. 1980), känd främst för sin von Trier-baserade opera Breaking the Waves. Missy Mazzoli kan man gärna jämföra med nästan jämgamla landsmannen Nico Muhly, som i likhet med Mazzoli förenar amerikansk minimalism med rockestetik.

När jag tidigare har hört Maja Ratkje har jag kanske känt mig fjärmad och upplevt att jag inte förstått henne, men efter hennes performanser i tisdags och onsdags påmindes jag snarast om vilken skicklig ljudkonstnär hon är. Konstnärligt har hon framstått som något av en enfant terrible som gått tvärtemot sina klassiska sånglärares ideal. Och hippien och världsförbättraren i henne fortsätter alltjämt sin tysta protest antingen mot gruvindustrin i Kiruna i en kortfilm eller mot Statoil med en sticker på laptopen. Men klart är att hon utvecklat en egen estetik och att hon lärt sig bemästra elektroniken i sina liveimprovisationer på ett mäkta imponerande sätt. Uruppförandet av det nya verket där publiken fick sätta orden i munnen på Donald Trump var förvisso experimentellt även om det kändes en aning tjatigt. Desto skönare var den improvisation där Ratkje använde sig av skatter som hon kommit över i Norska nationalbibliotekets arkiv. Med utgångspunkt i kulingsång och med kasettbandspelare, theremin, bjällror och mixerbord byggde hon ett fantastiskt ljudkollage som hänförde varje lyssnare i biosalongen i Träskända.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00