Vår konst i nytt perspektiv

Porträtt. I en korridor samlas konstnärsporträtt, ofta gjorda med självironi av konstnären själv. Bild: Hannu Pakarinen / Nationalmuseum

Med en fullmatad hängning i 1800-talsstil sätter Ateneum de enskilda verken i ett kollegialt sammanhang, som visar både likheter och kontraster.

Historier inom finsk konst

Ateneum. Till 31.12.2020.

Konstmuseerna, både här hemma och i utlandet, har i allt högre grad blivit utställningshallar, där både nyare och äldre konst visas i det ena publikdragande specialurvalet efter det andra.

Ateneum erbjuder sedan en tid tillbaka vid sidan av den kantiga expressionisten Alice Neel en ny version av sina egna samlingar. Gamla kändisar i en museal cocktail av ganska överraskande slag.

På andra våningens paradvägg möter gamla bekanta, om än i lite ny ordning: Järnefelt, Halonen, Simberg, Edelfelt och så Simberg igen. Men sedan är allt annorlunda.

Borta är den kronologiska och hierarkiska ordningen och strikta estetiska hängningen. De i jordfärgsnyanser nymålade väggarna är – i 1800-talsstil – fullproppade med tavlor, ram vid ram, bekanta och obekanta. Här behövs det stolar. Det är bara att sätta sig ned och börja orientera.

I de andra salarna blir det lite lugnare. Småningom upptäcker man en viss ordning, en tematik som ger varje avdelning sin klang. Salarna blir egna helheter, efter motiv eller stilinriktning. Rubriker och diskreta textskivor hjälper den upptäcktsresande.

Detta är verkligen den finländska konstens historia i nytt perspektiv.

Finskt möter utländskt

Den nya hängningen betonar de enskilda verkens integritet, men sätter dem samtidigt in i ett kollegialt stilsammanhang, som visar både likheter och kontraster. Den visar också vilka skatter det faktiskt finns inom husets väggar. Sammanhanget med det internationella skeendet görs synligt.

Självklart är det den finska konsten som dominerar, med populära mästare som Simbergs sårade ängel på paradplats, men att några internationella stjärnor plus några geografiska grannar fått komma med ger också en antydan om hur framsynta donatorer och djärva beslutsfattare ibland har kunnat trotsa resursbrist och nationell inkrökthet.

Inte bara omdiskuterade sensationsköp som Edvard Munchs Badande män utan också pärlor som Gauguins Landskap från Tahiti eller Fernand Légers Instrument ger en antydan om vissa ambitioner hos både inköpsnämnder och donatorer. Även om det ju inte finns så särskilt mycket mer än de här framplockade exemplen att skryta med.

Å andra sidan understryker de utländska inslagen hur mycket i vår egen konst det finns som inte är någonting att skämmas för. Att konst växer i betydelse har så mycket att göra med på vilket sätt och i vilken omfattning den blir noterad. Konst måste få en viss renommé för att dess innebörd skall ge utdelning. En nyhängning är ett sätt att peka på betydelser som kanske hamnat i skuggan.

Muntra självporträtt

Ett muntert inslag är korridoren med konstnärsporträtt, de flesta gjorda av porträttören själv. Alla finns förstås inte med, men det är en mycket brokig skara man här får möta öga mot öga. Konstnärer ger ju en del av sitt inre i sin konst, men hur försöker de visa sitt yttre? Skalan från auktoritativ stärkkrage till bohemisk slarver är vid, inte sällan tas självironin till hjälp. Men få är de självporträtt som gör skaparen rättvisa. Det är inte alla som, likt Schjerfbeck, får ett helt rum för biografisk djupdykning.

Det rummet är för övrigt ett exempel på modern museiteknik: sköra ljuskänsliga teckningar och dagboksanteckningar kan visas med ett digitalt interaktivt system på ett mycket åskådligt sätt.

För den som för övrigt känner sig osäker inför nutidskonstens många tekniska nyheter är en sak klar: museets här visade skatter härstammar från en period då konst var bild, målad eller skulpterad. Bild av många slag av verklighet, både sedd och tänkt. Både upplevd och föreställd.

I dessa salar kan man tillbringa många livsfördjupande stunder. Vill du ha det nya och experimentella, gå till Kiasma.

Generösa samlare

Som ett bihang visas i en egen sal Rolando och Siv Pieraccinis exceptionella samling av nutida italiensk grafik. Parallellt med visningen av 1700-talsmästaren Tiepolos teckningar och skisser på Sinebrychoffmuseet, också det ett stänk ur denna generösa samlares gryta, är denna sal en påminnelse om att det nog är donatorerna som genom tiderna har spelat den största rollen för samlingarnas förkovran.

För den oinvigde tillhandahålls en knapphändig men välillustrerad handbok om vad konsten i Finland har att komma med. Vid sidan av i reseguidestil koncentrerade texter av museets skribenter innehåller boken, lite överraskande, några korta noveller av olika skönlitterära författare kring teman ur finländsk konst. Den tråden kunde det vara fruktbart att vid tillfälle spinna vidare på.

Erik Kruskopf Konstkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning