Vår första prima primadonna i optimal inramning

Det är svårt att tänka sig en finländsk person som är mera värd en opera än Aino Ackté. Operan om henne fick äntligen sin urpremiär – i Nyslott.

Opera

Aino Ackté

Musik: Ilkka Kuusisto. Libretto: Pentti Savolainen & Juha Kandolin. Dramaturgi: Martina Roos. Regi: Juulia Tapola. Musikalisk ledning: Jonas Rannila. Koreografi: Elina Orpana. Scenografi och dräkter: Anne Peltonen. I rollerna: Päivi Pylvänäinen, Joonas Asikainen, Anu Ontronen, Heikki Halinen, Juha Kotilainen, m.fl. Urpremiär i Savonlinnasalen 27.10.

Ibland blir allting rätt fast det blev fel. Varför Nationaloperan för sex år sedan valde att lägga en opera de själva beställt på hyllan lär vi aldrig få en uttömmande förklaring till och kanske spelar det heller ingen roll. Vad som spelar en roll är att Ilkka Kuusistos Aino Ackté-opera nu fick sitt uruppförande i Nyslott i en nära nog optimal inramning.

Det är svårt att tänka sig en finländsk person som är mera värd en opera än Aino Ackté. Vår första internationella operastjärna och en av sin tids megadivor – typ Karita Mattila i kubik – men även grundare av Inhemska operan (sedermera Nationaloperan) samt Nyslottfestspelen och, vilket man inte alltid kommer ihåg, librettist till Juha, som tack vare Aarre Merikanto och Leevi Madetoja kom att resultera i två av de bästa finländska operorna någonsin.

Denna aspekt, liksom att Ackté allra först erbjöd librettot åt sin gode vän Sibelius, lyftes intressant nog inte fram i Pentti Savolainens och Juha Kandolins libretto – dramaturgiskt uppiffat av Martina Roos och funktionellt om än traditionellt regisserat av Juulia Tapola – som i övrigt relativt nogsamt följde vår hjältinnas väg från tonårslöfte till röstlig föredetting.

Kronologisk kavalkad

Kronologiska kavalkader av detta slag är i allmänt både fragmentariska och långtråkiga. Ett sätt att kringgå problemet är att låta den åldrande huvudpersonen tänka tillbaka på sitt liv och det gjorde hon även nu, i sällskap av sin dotter Glory – en vokalt och visuellt imponerande Anu Ontronen, som även gjorde mamma Emmy – men av någon anledning först i slutet.

Så blev det ändå en småtrist genomgång av liv och leverne, även om storyn lyfte i andra akten när man tog sig vissa friheter och svenskan fick en roll i umgänget – förutom Oskar Merikanto (Jari Pylväinen) och Edvard Fazer (Timo Turunen) även förste maken Heikki Renvall (Heikki Halinen) och, inte minst, Albert Edelfelt (Joonas Asikainen) – på ett sätt som, med god vilja, kan uppfattas som en nog så aktuell brandfackla.

Edelfelts och Acktés relation är förstås av speciellt intresse. Var de ett par eller ej? Vem vet, men onekligen är Edelfelts berömda porträtt från Paris 1901 en öm akt i sig och visst låter det gripande slutet oss förstå att Albert måhända ändå var Ainos livs stora kärlek. I övrigt är det tunnsått med verkligt hjärtknipande scener i ett libretto, som framstår som informativt men sällan emotionellt eller dramatiskt utmanande.

Lättsmält pastisch

Det gäller i och för sig även Ilkka Kuusistos pastischartat lättsmälta musik, som alltför ofta väljer de självklart lätthanterliga lösningarna framom de kreativt problematiserande och som trots sin i sig trovärdiga beredvillighet att tänja sig åt de flesta stilistiska håll inte sällan ändå känns onödigt förutsägbar. Den växer dock i andra akten för att i slutscenen gripa tag på ett spontant engagerande sätt, som man bara önskar hade infunnit sig tidigare.

Det för symfoniorkester skrivna originalet har arrangerats kongenialt för kammarensemble av Matti Makkonen och vokallinjerna är överlag tacksamma. Vi noterar i de övriga rollerna Niall Chorell som en dråplig Parisoperachef, Juha Kotilainen som en välartikulerad pedagog Duvernoy och, inte minst, Päivi Pylvänäinen som en trovärdig prima primadonna. Pylvänäinen inte bara sjunger som en fullfjädrad sådan, hon har därtill en scenisk närvaro som knappast lämnar någon oberörd.

Uppsättningens största styrka är ändå att den är förverkligad medelst mestadels unga, såväl amatör- som professionella lokala krafter. Så är till exempel scenografin och dräkterna kreerade inom ramen för den lokala yrkesutbildningen och både kören och orkestern – förtjänstfullt dirigerade av Jonas Rannila – är från orten. Detta är med andra ord folkopera av bästa slag och visst var det här och i denna form som det ändå var meningen att historien om Aino Ackté skulle berättas.

Aino Ackté-operan visas den 12 och 13 november på Alexandersteatern i Helsingfors. I Nyslott ges operan ännu denna söndag klockan 15 samt den 3 december.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00