Var dröjer resurserna för ett livslångt lärande?

"Vi står vid ingången till den fjärde industriella revolutionen", proklamerade Klaus Schwab inför de församlade dignitärerna i schweiziska Davos i januari.

Grundaren av World Economic Forum lyfte fram digitalisering, sakernas internet, intelligenta robotar, genetisk programmering och andra landvinningar som drivkrafter för en dramatisk förändring som påverkar oss alla.

Många argument i de teknikdrivna visionerna är kända sedan förut. Förändringen sker allt snabbare. Vi måste bereda oss på att byta jobb eller yrke allt oftare. Många gamla jobb försvinner, helt nya uppstår i stället. Konkurrensen blir hårdare. Och, kanske allra viktigast, vi måste vara redo att lära oss ny substanskunskap hela tiden – det livslånga lärandets tid är här.

Det råder ingen brist på visioner som förutspår stora utmaningar. Därför är det häpnadsväckande att Finland, som många andra länder, håller fast vid ett utbildningssystem där människan går i skola och studerar intensivt i åldern 6–23 (plus minus ett par år) för att därefter förväntas tillbringa över 40 produktiva och effektiva år på jobbet. Och ständigt vara redo för nya omställningar.

För om det är sant att förändringen sker allt snabbare och den kreativa förstörelsen på arbetsmarknaden blir allt häftigare; ja då borde vi ju sitta på skolbänken med jämna mellanrum.

Men det gör få av oss.

Visst, det finns goda och fungerande strukturer som vissa arbetstagare kan dra nytta av. Öppna högskolor, fortbildning, fritt bildningsarbete" och kurser på arbetsplatserna. Allt detta behövs och hjälper arbetstagaren att uppdatera sina kunskaper och företaget att värna om konkurrenskraften – eller kommunen att förbättra servicen till invånarna.

Och visst, det finns utbildningsprogram för arbetslösa som ska underlätta återinträdet i arbetslivet. Det mest avancerade är troligen Bridge-programmet som utvecklades av Nokia för att hjälpa tusentals anställda som förlorade jobbet under mobilföretagets utförsbacke.

Men detta räcker inte för att göra Finland redo för steget ut i den nya värld som Klaus Schwab och många med honom förutspår; den förändring som innebär att hela branscher försvinner och nya uppstår. En förändring där någon är först och skördar frukterna av framgången, medan eftersläntrarna får nöja sig med resterna.

En enskild arbetstagare kanske inte vet vad han eller hon borde satsa på när det börjar kännas skakigt på jobbet och varningsklockorna ringer. Och en arbetsgivare kan inte förväntas utbilda de anställda för framtidens jobb när dagens utmaningar är stora nog.

Nej, frågan om livslångt lärande måste vara en nationell angelägenhet med individen i fokus, lika viktig som läroplikten.

Men i stället för att diskutera hur utbildningen borde utvecklas för att också 40-, 50- och 60-åringarna ska hänga med och bidra till Finlands framgång, så vill regeringen skära i utbildningen.

Det är avigt så det förslår.

"Livslångt lärande för framtidens arbetsmarknad" hette en rapport som den svenska regeringen fick ta emot i mitten av januari. Där analyseras behovet av reformer i utbildningssystemet för att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation i framtiden.

Rapporten konstaterar att den kompetensutveckling som är direkt kopplad till verksamheten också i framtiden ska vara arbetsgivarens ansvar. Vid större teknikskiften, när alla behöver tillägna sig tekniken, måste samhället träda till.

"Förmågan att svara upp mot framtidens behov av kontinuerlig kompetensutveckling under hela arbetslivet är avgörande för Sveriges konkurrenskraft, välstånd och sammanhållning", konstaterar rapporten. Detta förutsätter flera långa perioder av kompetensutveckling som en självklar del av förvärvsarbetet.

Det livslånga lärandet ställer konkreta krav på alla parter: Arbetstagaren måste vara alert och villig, arbetsgivaren måste erbjuda möjligheter och samhället bör satsa på nya utbildningsformer. Det behövs individuell kartläggning för yrkesaktiva som fyllt 30 (!) år, i synnerhet på områden där kunnandet snabbt föråldras, så att arbetstagaren varseblir personliga risker och sitt eget utbildningsbehov. Det behövs nya finansieringsformer där stat, arbetsgivare och fack samarbetar – se där en utmaning för den finländska arbetsmarknaden!

"Dagens utbildningssystem, som bygger på att man skaffar sig en utbildning som ung som ska räcka under resten av arbetslivet, ter sig allt mer förlegat", konstaterar rapporten.

Ju snabbare teknisk förändring och ju mer genomgripande teknikskiften, desto viktigare blir insatserna för ett livslångt lärande.

Om tio år är Finland ett ledande land inom utbildning, kompetens och modernt lärande, heter det i regeringsprogrammet som statsminister Juha Sipilä lade fram i fjol. "Finland är ett land där man hela tiden vill lära sig nytt."

Läraktighet i all ära, men regeringsprogrammet säger inget om samhällets ansvar för att möjliggöra ett livslångt lärande. Man lyfter fram digitaliseringens revolutionerande betydelse, men visar ingen beredskap att satsa på kompetensutveckling bland de yrkesverksamma. Ja, regeringen planerar rent av att skära kraftigt i stödet för vuxenutbildning från början av 2017. Detta trots att Finland, liksom Sverige, är ett kunskapssamhälle där medborgarnas färdigheter avgör nationens framgång. Synen på utbildning i regeringsprogrammet är lika konservativ som förut: Människan tillbringar sina unga år i skolan för att sedan avverka några kurser under vuxenlivet för att hänga med.

Det är en farlig inställning. Den bidrar till att vi har en hög arbetslöshet samtidigt som det finns många lediga jobb. Den leder till att många yrkesverksamma med åren märker att de har hamnat i en återvändsgränd. Och den inställningen försvårar skiftet från ett yrke till ett annat.

Låt oss alltså diskutera behovet av reformer som behövs för att Finland, liksom Sverige, ska vara en ledande kunskapsnation i framtiden. Detta hellre än att diskutera nedskärningar i utbildningen.

Björn Sundell fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning