Vår äventyrare i farten

Stefan Lundbergs reportageserie om pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela har byggts ut och blivit en bok.

RESOR

Stefan Lundberg, På Spaniens tak

Förlaget, 2017. 155 s.

They say we are a vanishing race. Stewart Grangers ord, i en i övrigt bortglömd äventyrsfilm, har följt mig genom åren. Den försvinnande rasen är äventyraren, men som världen ser ut är någon omedelbar sorti inte precis för handen.

Också i HBL:s redaktion ingår sedan många år en fullblodsäventyrare, Stefan Lundberg, som varje sommar roar och oroar läsekretsen med ett nytt vågspel, det ena mer påfrestande än det andra. Till de fysiskt och psykiskt mest imponerande satsningarna hörde 2016 års pilgrimsvandring till Santiago de Compostela – ett äventyr som nu omstöpts till en bok, väsentligen densamma som texten i HBL, dock utökad med diverse filosoferande bland annat om författarskapets och journalistikens villkor. Tuffa villkor, men tuff är också en vandring på Spaniens tak.

Alltsammans fick sin början med att aposteln Santiago, av Lundberg omdöpt till Jakob, efter sin missionsresa blivit halshuggen av Herodes Agrippa. Enligt myten lades kropp och huvud i en båt utan åror och roder. Farkosten flöt över Medelhavet, genom Gibraltars sund och norrut längs Atlantkusten. Vid staden Iria Flavia fick båten landkänning, aposteln lyftes ut och begravdes på en plats med namnet Compostela. Dit ordnas årligen storstilade vallfärder.

De flesta peregrinos – ca 200 000 personer – lär välja den sydligare och mindre kuperade huvudrutten Camino Francés. Men Stefan Lundberg sällade sig till de drygt 15 000 som föredrar Camino del Norte. Hans önskan var att blöta fötterna i havet, och det gör han mycket riktigt på pärmen till sin bok, där han med ryggsäck och belåten min vadar i strandvattnet på en vidsträckt playa.

Bilden ger ett mödolöst intryck, men den månadslånga vandringen över 840 km är långt ifrån någon barnlek. Medeltalet för en dag är 45 000 steg, innan resan är slut har en miljon överskridits. Övernattningarna vid dagens slut är ofta osäkra, i många fall oroliga. Det gäller att ha hög motivation, antingen ett religiöst sinnelag eller något annat. I Lundbergs fall något annat. När han vid resans slut får sin Compostela, beviset för en färd enligt gällande regler, och blir uppmanad att förklara varför han gjort resan, vill han varken vidkännas några religiösa, andliga eller sportsliga orsaker. "Inget av de skälen gäller för mig. Jag har vandrat av nyfikenhet."

En mäktig kraft

Det var nyfikenhet som drev Charles Darwin och James Cook, kanske också den helige Jakob. I Lundbergs fall har nyfikenheten med lätthet övervunnit eventuella protester från hans kropp. I början av boken avslöjar författaren att han bär på sviter av en fotbollsskada "på grund av någon nervbana som har tagit stryk. Ibland blir benet mystiskt kraftlöst, ibland snavar jag på de mest obetydliga hinder och ibland får jag sanslösa kramper". Mot slutet av vandringen förvärras skadan av den ständiga ansträngningen, men några magnesiumtabletter räddar skivan.

Magnesium är annars inte den substans man i första hand förknippar namnet Lundberg med. Det hägrande slutmålet för varje dagsetapp är en iskyld öl, ibland ter sig författaren som något av en birragrino – en vitsig variant av det vanliga peregrino. Vad gäller tankningen under dagen handlar det mycket om slumpen, det kan bli allt mellan en rejäl biff och "vegetariskt jox". Men jag ställer mig frågande till en lång dags vandring på en kopp kaffe, en croissant och ett äpple. En annan sak som förvånat mig är att Lundberg tydligen rört sig barhuvad över brännheta landskap. Han startade med en flott fransk keps, men den tappade han nästan omedelbart.

Också andra prylar, bland annat hans fina vandringsstavar, försvinner, men han skaffar strax andra i stället. Som prylarna är färdkamraterna på vägen, de kommer och går. När man vandrar en månad växer en stark gemenskap fram, mellan författaren och många medvandrare: österrikaren Mikael, den unge polacken Michal, tyskan Sandra och många fler. Men när resan är över skiljs man med ett Buon Camino amigos. Som en bekräftelse kollapsar båda vandringsskorna vid slutmålet.

Slutmålet?

En resa som går på djupet tar aldrig slut, den fortsätter livet ut. För vandraren själv och för hans läsare, som följt honom genom ett klassiskt landskap, än i naturtillstånd, än skövlat av civilisation, förevigat av en svit lysande fotografier tagna med mobil, men framför allt av en ledig, snärtig stilkonst, med glimten i ögat. Den som låter sig anas bakom omslagsbildens mörka glasögon. Därunder skymtar munnen halvt i skugga, halvöppen, som om han ropade till oss, vår äventyrare i farten: "Tveka inte! Kom med på färden!"

Nalle Valtiala

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33