Var är den offentliga debatten om teatern?

Det förefaller som om många teaterarbetare gör sitt yttersta för att teatern ska vara aktuell och samhällskommenterande – men finns teatern verkligen i folks medvetande och världsbild? undrar Matilda von Weissenberg. Bilden är från Viirus höstföreställning Roulettenburg – total entertainment forever. Bild: Noora Geagea

Recensioner i all ära. Men varför är den vidare diskussionen om teaterns estetik och politik så osynlig? undrar teaterproducenten Matilda von Weissenberg.

Häromveckan satt jag i publiken då fem svenska tidningars kulturchefer diskuterade scenkonstens relevans i kulturdebatten. Diskussionen sprang ur en kommentar i Dagens Nyheter (12.9.2019) av teaterkritikern Johan Hilton, som frågade sig om kulturcheferna över huvud taget går på teater eftersom de så sällan refererar till teater i sina söndagskrönikor. Varför kommenteras litteratur, film och tv-serier men inte den levande scenkonst som varje dag framförs på landets scener? Har teatern tappat all sin relevans, eller har kulturcheferna kanske tappat förmågan att analysera teater?

Diskussionen kom stundvis att kritisera teatern för att vara ointressant för "eliten", den välbärgade medelklassen som sätter trenderna. Tidigare skulle alla se den senaste Pinter-uppsättningen, numera är det viktigare att ha sett senaste säsongen av The Handmaid's Tale på HBO. Samtidigt sades det att teatern har alla chanser att vara "trendig", eftersom den är ögonblickets konst och allt tyder på att människor suktar efter det unika, det som bara kan upplevas här och nu.

Regissören Farnaz Arbabi skrev i ett senare inlägg i DN (7.10.2019) att man redan i ett par sekel förutspått teaterns död, men att hon själv tror att scenkonsten kommer att överleva oss alla.

* * *

I Sverige tycks teater nämnas i spalterna (och nu talar vi alltså om spaltutrymme utanför recensionerna) endast om en föreställning förknippas med något högaktuellt tema såsom metoo eller med skandal (här nämndes bland annat Scum-manifestet på Turteatern 2011). I Finland förekommer kanske flera teaterkommenterande kolumner och artiklar (jag tänker på Maria Säkös, Fredrik Soncks och Isabella Rothbergs kommentarer), men enligt mig består frågan om teaterns relevans, sett också i ett lite större perspektiv.

Det förefaller som om många teaterarbetare gör sitt yttersta för att teatern ska vara aktuell och samhällskommenterande samtidigt som bubblan ibland visar sig vara alltför liten. Når vi alls ut? Finns teater i folks medvetande och världsbild?

I den svenska diskussionen tangerades dels teaterfältets, dels teaterkritikernas ansvar. Man efterlyste högre bildningsnivå inom kritikerkåren, men i synnerhet bland kulturchefer. Scenkonstens representanter ansåg också att kritikerna inte alltid möter konstnärernas bildningsnivå, att de inte kan röra sig fritt bland de referenser som finns i konstverket.

Och visst, det är frustrerande att en stor tidnings redaktion kan skicka en icke-erfaren recensent att skriva om ett verk som arbetats fram under flera år för att sedan skriva en recension med tillhörande stjärnor som helst publiceras bara några timmar senare. Är det verkligen möjligt att analysera verket på så kort tid? Gör man konstverket rättvisa?

Men å andra sidan: varför är vi teaterarbetare så beroende av stjärnor och beröm? Varför låter vi, som Arbabi skriver, "vårt värde definieras inte av vår konst utan av samma regler som gällde på skolgården i högstadiet: att vara omtyckt är att vara bra"?

Till redaktionernas försvar kan sägas att också recensenter måste börja någonstans. Expressens kulturchef Karin Olsson menade att teaterfältet är krävande och blixtsnabbt dömer ut icke-erfarna kritiker utan att ge dem en chans, samtidigt som det som arbetsgivare är svårt att hitta utbildade personer som frivilligt tar sig an kritikerarbetet.

* * *

Kritiken mot teaterfältet handlade om de gömda diskussionerna. Hilton och tidigare också Leif Zern har efterlyst en offentlig korrespondens om estetik och politik som skulle inbegripa scenkonstens representanter. Var finns de debatterande teaterarbetarna som skriver debattartiklar och ger sig in i diskussioner om teaterns vara eller icke-vara?

Samma fråga har jag stött på i Finland, bland annat formulerad av Tomas Jansson i en korrespondens med Maria Lindh-Garreau. De två teaterkritikernas så kallade Teaterbrev publicerades i Ny Tid för ett drygt decennium sedan med just detta mål: att lyfta den konstnärlig-politiska diskussionen från korridorerna och restaurangborden till tidningssidorna.

Samtidigt har jag insett att varken jag eller mina medarbetare på Viirus prioriterar att skriva inlägg till debattsidor då vi rusar genom repertoarplanering, produktionsprocesser och ansökningsskrivande – vi anser oss inte ha tid!

Förutom tidsbrist finns det en annan orsak till att, som Arbabi säger, "konstnärerna inte tänker offentligt längre" – vi har lärt oss att inte svara på recensioner och vi låter därmed kommentarer om vår konst och verksamhet förbli okommenterade. Det finns undantag, bland andra dramatikern Gunilla Hemming har i flera omgångar påbörjat debatt om en viss recension, och även om det kanske inte är just den sortens debatt som saknas mest tror jag att varje inlägg är hälsosamt. Maria Säkö brukar skriva kolumner om tendenser på teaterfältet i Helsingin Sanomat, men sällan brukar någon svara på dem, annat än i Facebooks kommentarfält.

Vill vi som jobbar med teater alls ge oss in i en offentlig debatt om det vi gör eller hur teaterfältet ser ut? Vad är vi rädda för?

* * *

På Viirus spelas för tillfället Roulettenburg – total entertainment forever, som av de flesta recensenter fått ett positivt bemötande, men av Yles Peter Lüttge sågades med både tänder, kniv och stora cirkeln.

Efter en första förvåning blev vi glada över Lüttges recension, för den visade att han var påläst och genuint engagerad – det är hundra gånger bättre än en ljummen och icke-analyserande recension som lämnar läsaren kall. Därmed sällar vi oss till de svenska röster som uppmuntrar till mer diskussion och engagemang kring teater, inte bara hos konstnärerna själva utan långt utanför våra kretsar.

Skribenten har varit administrativ ledare för Teater Viirus sedan 2011. Den 1 december tillträder hon som ekonomi- och förvaltningschef på Esbo stadsteater.

Matilda von Weissenberg

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning