Var allt det där som skrevs sant?

En bok kan vara modig också utan att vara självbiografisk, skriver Hanna Ylöstalo och Kaneli Johansson med anledning av det fjärde avsnittet av podden Samtal med vänner. Den här gången är det Amanda Svenssons sätt att utmana fiktionens ramar som står i fokus.

Den autofiktiva trenden som varit stark inom litteraturen de senaste åren verkar inte avta. I alla fall om man ser på vårens och försommarens finlandssvenska utgivning är det olika former av anteckningar, brev och dagböcker som dominerar. Den svenska författaren Amanda Svenssons böcker prisar däremot fiktionen med en lätthet och säkerhet som gör oss övertygade om att berättarkonsten på inget sätt hotar att försvinna.

Då vi talar om Svenssons författarskap i det fjärde avsnittet av litteraturpodcasten Samtal med vänner är just fiktion vårt ledord. Med det inte sagt att inte också Svensson skulle leka med gränsen för vad som är sant, men hon gör det inom ramarna för det uppdiktade. Allt är påhittat, allt är skrivet, men vad är riktigt och sant inom ramarna för den berättelse som berättas?

Miljöerna i Svenssons böcker är verkliga (en folkhögskola, London, Påskön, Västerbotten, Malmö och Köpenhamn) men utsvävningarna är många. I romanen Allt det där jag sa till dig var sant (2014) leker huvudpersonen med sin egen identitet, söker den via fiktion och fantasier. Tillsammans med väninnan Ilse blir huvudpersonen piraten Mary Read och tillsammans med killen hon har ett destruktivt förhållande med blir hon Sylvia Plath eller Majakovskijs Lilja Brik.

Debatten om fakta versus fiktion inom självbiografiskt berättande har lett till spekulationer om huruvida texten kan appropriera någon annans liv på ett förkastligt sätt. Det renodlat fiktiva kan här vara en kraft som befriar från vår samtids ständiga krav på politisk korrekthet. Något vi noterar i just Allt det där jag sa till dig var sant är ett sorts fysiska sexuella övergrepp, en annan sak vi lägger märke till är en romantisering av anorexi i såväl Ett system så magnifikt att det bländar (2019) och Välkommen till den här världen (2011). Det känns lumpet, som en ful del av vårt samhälle. Men inom fiktionen kan frågeställningarna kapslas in, det tillåter oss att polemisera mot dem och skärskåda dem.

I vårt fjärde avsnitt beskriver vi Amanda Svenssons romaner som modiga, på det viset att de utmanar fiktionens ramar och berättandets premisser. Det är en sorts magisk realism utan magi, hennes stil glider undan exakta definitioner. Om man så vill kan en eller flera av personerna i Allt det där jag sa till dig var sant ses som huvudpersonens förställning. Hennes vacklande psyke antyds här och där, vilket bjuder in till frågeställningen om hur mycket huvudpersonen hittar på. Ett exempel är när hon rubricerar en av anekdoterna som "Min hemliga poetik och vart den förde mig", vilket kan ses som en fingervisning om den fina balans som är så särskild för god litteratur: ett välkomnande in i en värld av potentiella scenarier.

Kaneli Johansson , Hanna Ylöstalo