Vänsterns klassresa mot puritanism och regression

Vänstern vill vara systemkritisk och anti-auktoritär, men blundar samtidigt för sin egen kulturmakt. Därför är den på kollisionskurs med sig själv, och om inte det populistiska upproret ska överta vänsterns plats måste den tänka om, skriver historikern Nicolas von Kraemer i sin debattartikel.

Upproret utgör en central del av den västerländska kulturen, inte minst sedan franska revolutionen. Den sista etappen för den upproriska rörelsen ägde rum efter andra världskriget då den rådande borgerligheten, nationalismen och kapitalismen kom under allt hårdare angrepp från den nya vänstern. Upproret fick samtidigt en allt större kulturell betydelse då ungdoms- och populärkulturen tog en central roll inom vänsterrörelsen. Från Beatlemania på 1960-talet via hippierörelsen till punken på 1980-talet opponerade sig rockband, popstjärnor, filmregissörer och konstnärer mot det konservativa etablissemanget, medan den äldre generationen förskräckt såg sina söner och döttrar radikaliseras.

Så småningom tynade upproret bort, med 1990-talets Grunge- och Cool Britannia-rörelser som de sista egentliga manifestationerna. Vänstern hade vunnit kulturkampen.

* * *

Men vad innebär denna seger? Inom ungdoms- och populärkulturen har utvecklingen lett till ett konstnärligt dödläge. Vänsterns klassresa från rebellisk kraft till härskande kultur förkroppsligas på ett lysande sätt av rockbandet U2 som under punkens tidsålder genom sin musik försökte rikta världens uppmärksamhet mot konflikten i hemlandet Irland. I dag är bandet närmast en global underhållningskoncern förknippad med skatteflykt och direktör Bonos ofta skenheliga och moralistiska uttalanden.

Samtidigt utgör U2 en kvarleva av den kreativa popmusik som började växa fram på allvar under 60-talet och nu närmast dött ut. Majoriteten av dagens musik tillverkas av en handfull producenter som exempelvis Max Martin och Ester Dean och sipprar sedan ner till olika apolitiska och apatiska kändisar om det så gäller Katy Perry, Rihanna eller Beyoncé. Dessa kändisar har visserligen utrymme att skapa spektakel, men står knappast för något eget tänkande. Spektaklen kan ibland ta politisk form, men alltid inom den kollektiva idén om vad "radikal politisk konst" är och bör vara. De är trots allt i första hand kommersiella produkter styrda av massiva bolag. Eftersom vänstern agerade motkultur under praktiskt taget hela 1900-talet förknippas upproriskhet ännu per automatik med anti-kapitalism, feminism och en bohemisk livsstil, vad detta nu än innebär i dagens värld. Därför kläs ofta dagens musikaliska uppträdanden i dessa ideologiska schabloner. Revolutionsestetiken ger artister och deras fans rum att spela rebell och leka med olika identiteter tills de tröttnar.

Men därför har det under de senaste 20 åren inte heller funnits någon egentlig motkultur. Den historiskt rebelliska vänsterrörelsen är i dag en bekväm del av etablissemanget, med idoler som Steve Jobs och Elon Musk. Därför existerar det ingen egentlig samtida estetik eller kritik, endast en massiv intressebevakning. Ingen look som skriker 2018, inga revolutionerande tankesätt eller musikrörelser. Vår tids The Beatles, Bob Dylan eller The Clash lyser med sin frånvaro. Därför utgörs dagens ungdomsestetik närmast av ett hopkok av äldre stilar, vare sig det handlar om 1890-talets bartender-look eller 1990-talets pop-look. Historiska stilar och rörelser konsumeras och urvattnas på ett aldrig tidigare skådat sätt. Punkare av i dag är utrustade med smarttelefoner och kreditkort, medan bohemerna närmast utgörs av privilegierade livsstilsmissbrukare. Feminister och hippies blir i allt större grad betraktade som uttråkade medelklassunga som talar i klyschor. "Fuck the System" eller "Girl Power" tryckt på en T-tröja blir närmast komisk kommersiell pastisch. Det är svårt att agera rebell när man uttrycker sig på samma sätt som direktörer och politiker.

Bild: Mostphotos

Eftersom efterkrigstidens revolutionära idéer anammats av samhället och uppgått i mainstreamkulturen, har de en gång progressiva teorierna stelnat till kulturpolitiska instrument. Den ständigt expanderande identitetspolitiken har urartat i en ökande tribalism då människor i allt större grad uppmanas identifiera sig med sitt kön, sin etnicitet eller sin minoritetsstatus. Samtidigt har vissa identiteter utpekats som problematiska. Exempelvis måste vissa elever vid Kungliga Tekniska Högskolan nu skriva essäer om fördelarna med att vara en vit heterosexuell man. Andra minoriteter har försetts med kritikförbud. Aktivisten och författaren Maajid Nawaz har påpekat hur det är vänstern som fjäskar för islam fastän religionen innehåller otaliga auktoritära och sexistiska element som går stick i stäv med de mänskliga rättigheterna.

Den politiska korrektheten gör kritik av den rådande ideologin allt svårare då ett puritanskt krav på censur breder ut sig. I Sverige ville förlaget dra in ett par av Jan Lööfs kända barnböcker eftersom de är "rasistiska" – av samma orsak plockas statyer ner runtom i USA. I Storbritannien vill studerande att texter av Platon och Kant skall slopas eftersom de var vita män. Nyligen dömdes en brittisk Youtube-satiriker för hatbrott efter att ha lärt sin hund att göra Hitlerhälsning. Hos oss censurerades till och med Lilla Mys fräckheter i den finska ny-dubbningen av Mumin.

* * *

Vänsterns historiska U-sväng förkroppsligades på ett tydligt sätt av de ständigt återkommande och ofta våldsamma protesterna mot yttrandefrihet vid främst amerikanska universitet, bland dessa University of California i Berkeley. Samma universitet var i mitten av 1960-talet skådeplatsen för Free Speech Movement som uttryckligen hade som mål att garantera studerandenas rätt till yttrandefrihet och politisk verksamhet. I USA blir det allt vanligare att gästande föreläsare tystas eller saboteras av anti-fascistiska och feministiska vänsterrörelser eftersom personerna ifråga anses vara "fascister". I stället krävs att så kallade "safe spaces" upprättas där inga kritiska åsikter får yttras. Den extremaste av dessa rörelser är den så kallade anti-fascistiska rörelsen (Antifa) som ironiskt nog fört öppna kampanjer mot yttrandefrihet och regelbundet använder sig av våldsamma metoder mot sina ideologiska motståndare.

Feminismens roll som den härskande kulturens moraliska domare förkroppsligades tydligt under den så kallade Gamergate-kontroversen år 2014. Gamergate utspelade sig inom datorspelskulturen då feminister tillsammans med gammalmedier beskyllde datorspelssamfundet för sexism och högerextremism. Betecknande var att de massmedier som på 1980- och 90-talet stått upp för datorspelen då den religiösa högern angrep dem med i stort sett samma beskyllningar (nakenhet och våld), nu anslutit sig till moralisterna. Denna utveckling är utmärkande för vänsterns resa från kulturell motmakt till kulturpolis. Bland feministerna figurerade bland annat Anita Sarkeesian som av online-kulturen blev hårt kritiserad för sin okunskap om datorspel och för sina extrema tolkningar. Hennes organisation Feminist Frequency har bland annat twittrat om hur sexism mot män inte existerar. Själva Twitters så kallade "Trust and Safety Council" samarbetar i dag med Sarkeesians organisation. I samband med detta säkerhetsråds grundande twittrade företagets direktör Jack Dorsey om hur yttrandefrihetens grundsten är "säkerhet", en talande slogan för dagens politiska korrekthet. Problemet är detsamma som på många universitetscampus i dag: att ge ideologer rätt att bygga upp "trygga rum" och bestämma vilka som är "fascister" är ingen bra idé.

* * *

I Storbritannien plockades i januari en målning ner i ett konstgalleri i Manchester. Tavlan ifråga målades av J. W. Waterhouse på 1890-talet och avlägsnades på grund av motivet med nakna nymfer – officiellt som ett tillfälligt experiment i syfte att skapa diskussion. Målningen, som är en produkt av den i många avseenden puritanska viktorianska perioden, var ironiskt nog för mycket för feministerna.

I andra länder har dock liknande censurkampanjer fått mörkare undertoner. I Tyskland har kravet på censur av en dikt av den kända författaren Eugen Gomringer väckt skarp kritik. Dikten pryder fasaden vid Alice Salomon-högskolan i Berlin och skall, efter feministisk påtryckning, målas över. Enligt den feministiska tolkningen är dikten sexistisk och måste därför avlägsnas. Bland dem som opponerat sig finns bland annat stiftelsen Brandenburger Tor som framfört att censur av konst är speciellt problematisk i Tyskland eftersom det väcker otäcka historiska minnesbilder. Som känt uppfattades modernistisk och "otysk" konst i Nazityskland som entartete Kunst, det vill säga degenererad konst. Att feminismen retirerar till allt mera konservativa och auktoritära positioner är symptomatiskt för den regression vänstern överlag håller på att genomgå.

* * *

Vänstern har alltså blivit bekväm med sin kulturella maktposition. Men det centrala är också det motstånd och ogillande som vänsterns kulturmakt och retorik väcker hos majoriteten av människorna i västvärlden. Antagonismen mellan folket och systemet har svängts om totalt sedan efterkrigstidens uppror.

Utanför kulturfältet, politiken, medierna och universiteten har följaktligen feminismen, den politiska korrektheten och identitetspolitiken minimalt stöd. Enligt valresultat och gallupar är stödet för feministiska partibildningar närmast icke-existerande fastän ideologin har ett starkt fotfäste inom medier, utbildning, politik och underhållning. I USA fick en namninsamling i syfte att få Antifa att klassificeras som en terroristorganisation över 100 000 underskrifter på tre dagar. Till och med filmindustrin tampas med dessa problem då "progressiva" ny-filmatiseringar av gamla klassiker konsekvent förkastas av tittarna. Globala storsatsningar som Ghost Busters och Star Wars har råkat riktigt illa ut. Symtomatiskt för klyftan mellan folket och systemet var mottagandet av senaste Star Wars-film. Filmen hyllades i medierna men sågades totalt av allmänheten som såg filmen närmast som indoktrinering. På mediefältet sågs dock inte protesten som skälig utan som en konspiration orkestrerad av extremhögern i syfte att underminera det progressiva projektet.

* * *

Men i grunden är det varken coolt eller rebelliskt att kontrollera språk och klädsel, censurera böcker och medier, sanera historien eller påtvinga vårt utbildningssystem en radikal politisk agenda. Det är orwelliansk maktpolitik. Historiskt sett var vänstern djupt populistisk, och det avstånd som rörelsen tar från benämningen i dag är främst ett symtom för den maktposition man innehar. I allt större grad allierar man sig inte med folket, utan mot det. Vänsterns största problem är således att den blivit den rådande kulturmakten – och samtidigt per definition alltid ser sig som anti-system och försöker inta rollen som revolutionär och förtryckt. I dagens värld blir vänsterns grundproblem därmed att rörelsen filosofiskt sett inte kan acceptera sin egen maktposition eftersom detta ställer den på direkt kollisionskurs med sig själv.

I den postmoderna världens fragmenterade, ironiska och relativistiska verklighet har vänstern även tappat sin tro på utopia. Fram till 80-talet var tanken att en värld av total jämlikhet och frihet bara var möjlig om de rådande strukturerna föll samman. I dag ter sig denna framtidsvision allt mera naiv, men kritiken och missnöjet med samhället finns kvar. I kombination med ett de facto maktinnehav blir lösningen uppenbar: Om utopia inte kan uppnås måste den rådande kulturen förbjudas, kontrolleras och förträngas tills alla former av övertramp och sårande gester omöjliggjorts. Således ser sig vänstern moraliskt berättigad att tvinga fram det progressiva samhälle som i verkligheten aldrig kommer att besannas. Denna reaktionära attityd har gjort att nya benämningar uppstått för denna makt: den regressiva vänstern, eller mera lekfullt ctrl-vänstern (som komplement till alt-högern).

Det existerar givetvis folkliga vänsterrörelser, men dessas mål sammanstrålar nästan alltid med etablissemangets fastän de är mera extrema. Vänsterrörelsen i stort präglas således i dag av en slags systemradikalism: den korrekthet och identitetspolitik som breder ut sig i kulturen överlag vill de mera extrema vänsterrörelserna framtvinga till sin extrema konklusion. Därav de auktoritära metoderna vid universitet, och de allt aggressivare kampanjerna inom medierna. Det enda området på vilket vänstern har en verklig oppositionsposition är inom ekonomiska frågor, men här uppstår för vänstern farliga problem eftersom globaliseringen, invandringen och EU då oundvikligen måste debatteras öppet. Detta är oförenligt med vänsterns idéer om multikulturalism, kolonialism och minoriteter. Det enda sättet för vänstern att göra bättring är att åter bli de stora massornas språkrör och allierade samt att överge och kritisera den elitistiska förtryckarmentalitet som nu råder. Annars kommer det så kallade populistiska upproret att slutligen ta över vänsterns roll och förpassa rörelsen till historien som korrupt och förlegad.

Det är dags att inse att vänstern blivit en reaktionär kraft som kommer att gå samma öde till mötes som det en gång radikala borgerskapet under 1800-talet: utformas till en konservativ konsensus.

Nicolas von Kraemer

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00