Vännerna Walton och Hindemith i farten

Bild: Harald Hoffmann

Altviolinkonserten blev den förenande faktorn mellan kollegerna William Walton och Paul Hindemith. Nils Mönkemeyer bjöd på en genomtänkt tolkning, taiwanesiske dirigentkometen Tung-Chieh Chuang på ett analytiskt grepp.

Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 6.4. Dirigent: Tung-Chieh Chuang.Solist: Nils Mönkemeyer, altviolin. Hindemith, Walton, Mendelssohn.

Att ställa William Walton och Paul Hindemith bredvid varandra på ett konsertprogram har sina poänger. Efter att den sju år äldre tyske kollegan kom som en räddande ängel och uruppförde den tjugosjuårige Waltons altviolinkonsert utvecklades en livslång vänskap och därtill finns det ett och annat snarlikt i de respektive tonspråken.

Den tilltänkte solisten, Lionel Tertis, vägrade spela stycket som han fann alltför modernt, vilket är obegripligt ens med dåtida mått mätt. Walton syntetiserar, på det sätt som skulle bli hans varumärke, en fräsch och rytmiskt levande nyklassicism med en varm, lagom öronsmekande melodik och stycket kom även att bli hans definitiva genombrottsverk och ett välkommet tillskott till en onödigt begränsad repertoar i genren.

När 40-årige Münchenprofessorn Nils Mönkemeyer tar sig an verket lyfter han på ett naturligt sätt fram bägge sidorna av den waltonska estetiken. Han lät sitt nybyggda instrument blomma ut i all sin klangliga fägring, men fann även den nödvändiga skärpan i tonen och stringensen i uttrycket. Tolkningen föreföll överlag genomtänkt in i minsta detalj, men ändå renons på alla tänkbara former av rutinmässighet.

Stort romantiskt hjärta

Även hos Hindemith bankar ett stort romantiskt hjärta under den stundom kärva ytan. Man hade skojigt nog bemödat sig om att damma av en raritet, den för Ormandy och Philadelphia 1943 skrivna balettuvertyren Amor und Psyche – någon balett blev det tyvärr aldrig – och ett spirituellt stycke var det, i sin nära nog optimala balans mellan de neoklassiska och romantiserande elementen.

Taiwanesiske Tung-Chieh Chuang (f. 1982) är matematiker till utbildningen och har, med Sakari Oramo som mentor, gjort en kometartad dirigentkarriär efter vinsten i Malkotävlingen 2015. Ett analytiskt grepp om de musikaliska skeendena kunde även skönjas konserten igenom, vilket dock aldrig hindrade honom från att ta ut de känslomässiga svängarna med besked.

Så inte minst i Mendelssohns emotionellt laddade Skotska symfoni, där den dramaturgiska helhetsplanen visade sig fungerande, trots att slutstegringen kunde ha nått ännu mer euforiska höjder. Stadsorkestermusikerna spelade överlag pålitligt, även om den fullstora stråkensemblen satte en lätt klanglig sordin på det hela. Vill man höra den här repertoaren framförd på ett historiskt mer adekvat sätt är det bara att bege sig till Hagalund.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33