Vanliga människor

Inte ens i konstvärlden tycker man om att tala om klass. Framför allt inte i konstvärlden!

Jag var nyligen på en presstillställning under vilken en person presenterade ett antal konstnärer som alla medverkade i ett och samma stora konstprojekt. Utläggningen var energisk, utdragen och hyllande: konstprojektet var enastående meningsfullt, och alla de medverkande konstnärerna likaså. Med ett undantag. När en viss konstnär kom på tal ändrades tonen; den blev plötsligt mera avmätt, spefull. Denna konstnär medverkade nämligen med en serie verk som existerade utomhus, i gatubilden och som förde tankarna till trollskog, sagor och mytologiskt bildspråk i största allmänhet. Dessutom var verken lite lustiga på ett sätt som till och med småbarn kunde förtjusas över. Personen som höll presentationen vispade otåligt med handen och sade: "Sånt här är ju inte så speciellt för mig och sådana som gör konst, vi tycker inte det är så intressant. Men sådana som ni – nickning mot mig och den andra personen närvarande – tycker om sånt här, ni vanliga gillar det här som inte är så speciellt för oss konstnärer".

I rättvisans namn måste det konstateras att det var nog meningen att denna kommentar skulle vara vitsig. Inget att dissekera. Men det är ju i sådana små bisatser och skämt som sanningar ofta kommer fram.

Osynliga hierarkier hänger ständigt kors och tvärs i luften omkring oss som spindeltrådar. Vi talar allt mer om privilegium: om kön, om sexualitet, ibland kanske lite om ålder. Det verkar dock vara svårare att inkorporera klass i vardagsproblematisering, kanske för att det strider mot en indoktrinerad bild av Finland som ett land bestående av rejäla torparättlingar som alla delar en oerhörd respekt för sisu och rågbröd. Inte ens i konstvärlden tycker man om att tala om klass. Framför allt inte i konstvärlden! Trots att det annars gnälls så mycket i den.

Inom konstvärlden tros det i själva verket mer på meritokrati än vad det görs bland de mest extremt nyliberala handelshögskolestuderandena. De bästa kommer att flyta upp till ytan! Ära och berömmelse kommer till dem som är värda det! Kanske man måste orka tro på det för att orka fortsätta?

För att i egenskap av konstnär orka traggla i prekariatet måste man antagligen utsätta sig själv för en hel del självbedrägeri. Tron på att rättvisa finns och att hårt arbete kommer att leda till framgång är en del av detta bedrägeri. En annan del är att stoltsera med sitt kulturella kapital och bygga sig en identitet på basis av ens kallelse. Det är då man börjar se sina egna konsumenter, icke-konstnärerna, de som trots allt är ens huvudsakliga publik, som en enfaldig pöbel. Kiasma verkar ofta göra det, i alla fall på basis av ständigt närvarande texter som ger "rätta förklaringar" på utställda konstverk, medan personen jag träffade på presstillställningen gjorde det genom att anta att alla som inte var konstnärer hade en osofistikerad smak, och genom att påskina att yrkestillhörighet och/eller klass helt och hållet dikterar en människas smak och konstupplevelser.

Jag tänker på min kanske finaste konstupplevelse hittills i år: hur jag såg en utställning av konstnär som jag för första gången stötte på för ett drygt decennium sedan. Då, för länge sedan, avskydde jag verkligen konstnärens hela oeuvre, det kompletta paketet: innehåll, konstnär, tematik och allt. Men nu, 2017, tyckte jag om det jag såg, det fyllde mig med vördnad och empati, jag blev rörd. Jag undrar: vilkendera av gångerna hörde jag till "de vanliga", för att citera presentatören på tillställningen? När jag tyckte att vem som helst kunnat göra konsten i fråga eller när jag plötsligt förstod vad populariteten baserade sig på?

Å ena sidan anklagas "vanliga människor" för att tycka att all modern konst är dålig, å andra sidan för att tycka om "fel" sorts konst. Så vad gillar de egentligen? Kanske det till och med kan vara så att det inte finns rim, reson eller regler för det? Och angående konstprojektets sagokonstnär får tiden utvisa ifall denne som förutspått får motta publikens kärlek. Ifall så händer beror det antagligen på något mera komplicerat än att dennes konst skulle vara mer eller mindre intressant än någon annans.

Helen Korpak Konstkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08