Vandringsidén i ett nötskal

Mångfald. I Erich Wolfgang Korngolds superba Svit för två violiner, cello och vänsterhänt piano brassar tonsättaren på med allt från B-A-C-H-fugor och wienervalspastischer till makabra scherzogroteskerier och en underskön Lied. Stycket fick en finfin tolkning av Henri Sigfridsson och Aronkvartettens medlemmar i Korsholm.Bild: Johan Hagström

Årets Korsholmtema framträdde allra tydligast i Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen.

KAMMARMUSIK

Musikfestspelen Korsholm

Konsert i Vasa stadshus 1.8. Ludwig Müller, Barna Kobori, violin, Christophe Pantillon, cello, Akiko Sigfridsson, Risto-Matti Marin, Henri Sigfridsson, piano, Herman Wallén, baryton. Mahler, Schubert, Korngold.

Med tanke på att temat för Musikfestspelen Korsholm är Vandringsår kan det med fog sägas att måndagens konsert i Vasa stadshus var festivalens egentliga mottokonsert. Mahlers sångcykel Lieder eines fahrenden Gesellen presenterar nog så effektivt temat i ett nötskal och visst är det mer eller mindre omöjligt att tänka sig en kring vandringsidén kretsande programhelhet utan Schuberts Wandererfantasi.

Wandererfantasin, som alltså bygger på en av Schuberts mest kända lieder, Der Wanderer, är ett vidrigt svårt stycke som han själv inte klarade av att spela och som självaste Liszt såg sig föranledd att revidera. Därtill är det ett av pianolitteraturens mest progressiva verk, där Schuberts sätt att bygga upp en fyrsatsig helhet kring ett enda grundmotiv inspirerade Liszt till formlösningen i sin egen h-mollsonat.

Formidable Lisztpianisten Risto-Matti Marin behövde dock inte ty sig till några förenklade lösningar och hans tolkning rörde sig inte blott på en hisnande teknisk nivå utan pejlade även på ett åskådligt sätt samtliga schubertska emotionella bråddjup, samtidigt som den föredömligt klart ringade in den geniala dramaturgiska helhetsplanen.

Dekadenta groteskerier

Liszts h-mollsonat hade i och för sig varit en logisk programpendang, men man valde i stället att satsa på Erich Wolfgang Korngolds superba Svit för två violiner, cello och vänsterhänt piano, vilket inte var helt fel. Stycket är skrivet för den enarmade pianisten Paul Wittgenstein och Korngold brassar här på med besked i allt från B-A-C-H-fugor och wienervalspastischer via makabra scherzogroteskerier och en underskön Lied till rondofinalens fantastiska variationer med, intressant nog, inget mindre än urversionen av John Williams E.T.-tema.

Henri Sigfridsson, som i söndags även spelade Franz Schmidts finfina pianokvintett G-dur i Vörå kyrka, var självfallet i sitt esse i ett utmärkt välfungerande samspel med tre av medlemmarna ur Aronkvartetten. Korngolds ömsom smått dekadenta, ömsom harmoniskt nog så utmanande estetik förverkligades på ett nära nog optimalt sätt och de strida tonströmmarna fick svalla otyglat och fritt.

I Lieder eines fahrenden Gesellen tecknade åter sensitive liedspecialisten Herman Wallén en utomordentligt levande bild av den känslomässigt labile vandraren och Akiko Sigfridsson gjorde sitt bästa med att locka mesta möjliga nyanser ur en originalpianostämma, som kanske inte helt utan orsak hamnat i skymundan för den mer kända orkesterversionen.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00