Vandringen och livsvandringen

Gillar du att promenera? Eller kallar du ditt gående för vandring? Hur som helst – det du sysslar med har beskrivits, kodifierats, definierats i konsten. Det finns inte bara i dina fötter, utan också i din föreställningsvärld och i ditt språk, tack vare engelska diktare och tyska bildkonstnärer.

Utställning / Bok

• Wanderlust. Von Caspar David Friedrich bis Auguste Renoir. Alte Nationalgalerie, Museumsinsel, Berlin. Till 16/9 2018

• Katalog med samma namn utgiven av Birgit Verwiebe och Gabriel Montua. Hirmer Verlag 2018.

Vem tycker inte om att ta en promenad? Eller rent av axla sin ränsel och dra bort över markerna till nöje och vederkvickelse. Vandrandet har följt människan så långt bakåt man kan tänka sig. Men den onyttiga vandringen, den som är något annat än jägarens spårande av bytet, pilgrimens väg till den heliga orten, gesällens jakt på nya arbetsmöjligheter eller bondens väg till marknaden är en lyx, en ny uppfinning knappt 250 år gammal. Egentligen är den fransk och engelsk och kodifierades av sådana som filosofen Jean-Jacques Rousseau, skalden William Wordsworth och hans dagboksskrivande syster Dorothy i slutet av 1700-talet.

En ganska tysk affär

Under romantiken blev vandrandet dock snabbt en ganska tysk affär och förandligades därmed till något mycket mera existentiellt än det tålmodiga trampandet i lera och snö. Förutom ett sätt att erfara den yttre världen blev den en väg inåt, en metafor för kartläggningen av den inre världen och dess förändringar: livsvandringen. "Mot det inre bär den hemlighetsfulla vägen" som ärkeromantikern Novalis – han som uppfann längtans blå blomma – skrev. Vandringen blev ett återkommande motiv inte bara i litteraturen, utan också i musiken, till exempel i Schuberts och Schumanns sånger, och i bildkonsten. Och småningom blev att vandra och att tänka nära besläktade begrepp, vilket filosofen Fredrich Nietzsche är ett gott exempel på. Det är inte förvånande att just Alte Nationalgalerie i Berlin har ägnat en utställning – den första någonsin säger museet – åt vandringen i konsten. Wanderlust. Von Caspar David Friedrich bis Auguste Renoir heter den. "Wanderlust" är ett ord som, i likhet med det besläktade "Waldeinsamkeit", egentligen inte kan översättas utan att dess konnotationer går förlorade; mycket riktigt har det sedan länge letat sig in i andra språk.

Över dimhavet

I sin marknadsföring utgår museet från Caspar David Friedrichs emblematiska "Vandrare över dimhavet" (c. 1817) och det är verkligen att starta i det sublima. Den ensamme mannen, vars höghet inte förminskas av hans vardagliga utstyrsel – tvärtom – har bestigit sin levnads berg. Som så många av Friedrichs figurer vänder han ryggen åt åskådaren, hemlighetsfullt försjunken i begrundan av den dimmiga omvärld han höjt sig över. Vardagens detaljer utplånas: vad vi ser är elementen, klippor, himmel, drivande moln.

Vandrandet liksom själva utställningen börjar dock i det konkreta, med Upptäckten av naturen som dess första avdelning kallas. Sjuttonhundratalets nya intresse för naturvetenskapen gav vandrandet en saklig aspekt. Rousseau var inte bara introvert drömmare utan också intresserad botaniker. I motsats till Friedrichs världsdomptör framstår människan ännu som liten och hjälplös inför elementen på både Caspar Wolfs målning av Lauteraarglaciären (1776) och Jakob Philipp Hackerts Vesuviusutbrott (1774). Men visst finns en aspekt av det sublima, den överväldigande upplevelsen av naturens storhet som var central i tidens konstteori, med i målningarna. Den berömde upptäcktsresanden och naturforskaren Alexander von Humboldt ter sig dock med växten han examinerar både saklig och intresserad på Friedrich Georg Weitsch porträtt från 1806.

Livsbåten

I följande avdelning, kallad Livsresa, tar det symboliska överhanden. Många herrar befinner sig, efter Friedrichs förebild, uppe på berg, tankfullt betraktande omgivningarna. I naturskildringen dominerar det sublima: väldiga landskap, vare sig det gäller hav, blånande skogar eller i månskenet badande nejder, fyller dukarna. "Livsresan" blir det centrala begreppet, varje promenad en metafor. Och Friedrich och hans lärjungar, sådana som Carl Gustav Carus och dansken Johan Christian Dahl, låter ständigt sina protagonister vända åskådaren ryggen. Det blir en betoning både av deras allmängiltighet och av att varje människa behåller sin ointagliga hemlighet. Målningarna fylls av symboler: kyrkoruiner, väldiga träd, båtar. Karakteristisk är Ludwig Richters "Die Überfahrt am Schreckenstein" (1840) där livsbåten för ett sällskap över Elbe i ett skimrande kvällslandskap. Personerna ombord har inga ögon för omgivningen, alla är försjunkna i sitt eget inre. Undantaget är konstnärens alter ego, vandraren som står mitt i båten extatiskt blickande upp mot himlen.

Ändå försvann ju inte yttervärlden. Italien fortsatte att vara ideallandet, Goethes närvaro stark. Vandrarna och konstnärerna med sina stafflier begav sig söderut. Det Italien som framtonar i deras bilder i avdelningen Längtanslandet Italien påminner verkligen ofta om ideal, det vill säga om teaterscener. Avskärmad av ridåer av symmetriska träd eller klippor visar sig campagnan, badande i sitt honungsljus, för den längtande nordbon. Men det intresserade sättet att betrakta Italiens natur och kultur tog konstnärerna med sig hem. Där såg det annorlunda ut. Många målningar av nordtyska kärr och plattmarker blev resultatet.

Korsetten

I och med att borgarklassen växte sig starkare förändrades vandrarbeteendet under 1800-talets lopp. Något nytt tillkom: promenaden, den lilla vandringen där man inte blir smutsig om fötterna. Nu kunde också kvinnan tas ut i naturen och vandringsmotivet berikas med en diskussion om vad hon kunde vara, fortfarande förd ur mannens perspektiv. På Richard Remerschmidts "In freier Natur" (1895) ser vi en ensam kvinna blickande ut över ett frodigt landskap, klädd i reformdräktens korsettlösa frihet. Motstycket är Oskar Wisnieskis tjugo år tidigare tillkomna "Spaziergang" där en äkta man med ett bestämt grepp om midjan leder sin unga fru – vigselringen blänker – genom grönskan. I handen har hon en bruten ros men hon är i goda händer och behöver inte känna ängslan. Utställningen både inleds och avslutas av Jens Ferdinand Willumsens "En bjergbestigerska" (1912), en monumentalbild av en kvinnlig alpinist uppe på ett berg, målad rakt framifrån men med bortvänd blick. Hon är ett motstycke till Friedrichs vandrare, ett vittnesbörd om att kvinnan äntligen håller på att bli ett fritt subjekt, också under söndagspromenaden.

Wanderlust är en rik utställning – här har jag tagit upp bara en del av dess aspekter. Att se den påminner om den rika historia och de oändliga konnotationer man får ta del av när man beger sig ut på sin söndagspromenad. Eller, för den delen, när man kommer att tänka på sitt liv och sin dödlighet.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33