Valtteri Raekallio skapar konst på icke-ställen och dansar bland isbjörnar

Att testa gränser genomsyrar dansaren och koreografen Valtteri Raekallios sätt att vara, extrema förhållanden är hans bränsle. I Yleisö, med premiär på torsdag, för han publiken till en hemlig plats där den får ta moraliskt ansvar. Hans senaste dansfilm blev ett extremt äventyr i Arktis.

I bakgrunden hörs ett svagt brummande och brusande. I taket hänger jättelika krokar och enorma maskiner. Den svarta ståltrappan under våra fötter påminner om en gammal Singer symaskin. Vi befinner oss i en gammal industribyggnad som ska fungera som scen för dansaren och koreografen Valtteri Raekallios nyaste verk Yleisö (Publiken).

I verket fortsätter han i sina tidigare spår med en så kallad immersiv föreställning, där publiken inte är passiv utan deltar och där scenen är platsspecifik. Dansen är bara en bit i Raekallios konstnärliga pusselbyggen, som ofta tar formen av installationer med inslag av andra konstarter. Tidigare har publiken rört sig bland annat i ett bombskydd (Mihin Valo katoaa?) och på Maria sjukhus (Neuromaani).

I Yleisö transporteras publiken med buss till detta hemliga ställe där vi nu befinner oss. Intresset för immersiv teater väcktes redan i barndomen då Raekallio höll på med levande rollspel och urban exploration, där man utforskar övergivna ställen.

– Jag har alltid fascinerats av så kallade icke-ställen, som är i fel bruk, och möjligheterna de erbjuder, säger Raekallio.

Rollspelshobbyn kom som en räddare i nöden för Raekallio som blev allvarligt mobbad i högstadieåldern – dels i skolan, dels av några flickor på Nationaloperans balettskola, där han studerade.

– Det här udda gänget som höll på med levande rollspel gav mig styrka, och via lajvandet hittade jag leken och kreativiteten. Balettskolan var däremot inte någon lek utan hård träning. Mitt yrke just nu är en kombination av dessa: lek och träning.

Bild: Leif Weckström

Publikens förändrade roll

Fallenheten för lek och det hårda tränandets etos har fört Valtteri Raekallio långt inom den inhemska och internationella dansscenen. Under sin karriär som dansare har han uppträtt i över 70 föreställningar i 40 olika länder. För några år sedan nådde ändå karriären en brytningspunkt, ett vägskäl. De internationella scenerna fick delvis ge vika för lokala scener.

– Jag har inte medvetet rört mig bort från black box-teatrar, men efter många år på den internationella dansscenen känns det som småbarnsförälder rätt att ha en fast punkt i min hemstad Helsingfors. Här finns oändliga möjligheter att spela med de redskap som intresserar en själv.

En platsspecifik föreställning kräver mycket mer logistik och planering än en vanlig scen – Yleisö kräver lika mycket teknik som fyra små teaterscener.

– Det här är den sjunde platsspecifika föreställningen vi sätter upp, så vi börjar behärska det.

Bild: Stefan Bremer

Raekallio fascineras av publikens roll och ser på den som en del av samhället. En roll som i och med sociala medier förändrats.

– Publiken har en egen publik och man spelar rollen om sig själv. Värdet på ens tankar hänger ofta ihop med hur mycket de delas. Man agerar genom att göra tummen upp.

Tankarna går till den dystopiska Netflix-serien Black Mirror, där folk betygsätter varandra med mobilen och hela ens samhällstatus och tjänster man får ta del av hänger på poängsättningen. Något som redan är verklighet i Kina.

I Yleisö finns en scen där publiken konkret måste ta ställning till svåra moraliska frågor och får en pengabelöning. Inspirationen är tagen från ett känt webbaserat experiment som kallas moralmaskinen, Moral Machine.

Raekallio kallar sitt verk Yleisö för Finlands officiella 101-årsjubileumsverk. Med det syftar han på att välfärdssamhället byggdes upp under de 100 åren som gått, men frågar sig samtidigt vart vi nu är på väg.

– Ekonomin och kapitalismen har ersatt religionen, som trots vissa problem ändå haft en sammanhållande funktion. När den får ge vika för ekonomiska intressen bryts samtidigt vårt gemensamma narrativ.

Inspireras av poesi och makt

Sin vana trogen utgår Valtteri Raekallio från litteraturen. I Yleisö fortsätter Raekallio på samarbetet med poeten Eino Santanen som skrivit en poesibok med samma namn och som handlar om just hur ekonomin, representationen på sociala medier och teknologin genomsyrar vårt liv. Förutom dans fylls de olika fastigheterna där föreställningen äger rum också med Santanens poesi som han själv läser upp.

Levande rollspel handlar mycket om maktspel. Raekallio inspireras än i dag av maktrelationer och makt, teman som genomsyrar alla hans verk.

– Jag försöker frammana en insikt om den egna maktpositionen vi alla besitter. Publiken har en annan makt när den rör sig med dansarna än när den sitter stilla i läktaren. Vad som sker när makten fråntas en är också intressant.

Bild: Thomas Freundlich

Polarexpedition bland isbjörnar

Att testa gränser genomsyrar hela Raekallios sätt att vara, extrema förhållanden är hans bränsle. Som ung utforskade han aktivt sin närmiljö. Det senaste äventyret bar ändå av till Svalbard, Arktis. Tillsammans med sin vän, filmmakaren och dansaren Thomas Freundlich forskade han i upptäcktsresanden och polarforskaren Adolf Erik Nordenskiölds (1832–1901) kartböcker. Finlandssvenske Nordenskiöld blev den förste att ta sig igenom Nordostpassagen. Raekallios och Freundlichs polarfärd förhandsfinansierades av Sveriges Television som beställt en film av duon. Tillsammans har de gjort en hel del dansfilmer förut och varit konstnärliga ledare för Finlands enda dansfilmsfestival, Loikka. I de extrema arktiska förhållandena upplevde Raekallio något liknande som i de öde icke-platserna han fascinerats av hela sitt liv.

– Det var livsfarligt men otroligt fascinerande. Vi turades om att vakta på isbjörnarna som rörde sig nedanför vårt tält. I tio dagar var det en sådan extrem storm att vi inte kunde filma utan höll oss inne i våra våta sovsäckar och försökte hålla oss vid liv. Min personliga extremnivå överskreds helt klart. Men de två sista dagarna fick de filmen klar.

Dokumentären Fram som har premiär 2019 jämställer den konstnärliga verksamheten med upptäcktsfärder.

– Den eviga frågan är varför människan alltid måste göra otroligt svåra men egentligen helt onödiga saker. Historiskt sett har det alltid funnits en politisk, vetenskaplig eller ekonomisk nytta bakom resan, men den som reser gör det för äventyrets skull.

Raekallio ser vissa likheter mellan polarforskarna från 1800- och 1900-talet och sin egen konstnärliga verksamhet:

– Bakom nästa horisont och bergstopp finns alltid något nytt.

Bild: Marko Mäkinen

Atletiskt rörelsespråk

Film är något som Raekallio använder konkret också när han skapar sina koreografier. Raekallio matar dansarna med olika teman och idéer från de böcker han utgår ifrån för att framkalla en fysisk affekt hos dem.

– Ofta låter jag dansarna improvisera, filmar dem och editerar samman bitarna till en helhet. När vi alla är tillsammans under några intensiva veckor skapas scenerna.

Raekallio som hållit på med kampsporter har ett rörelsespråk som kan beskrivas som fysisk, atletisk och även våldsam nutidsdans.

– Jag gillar extremt fysisk dans men att upprätthålla konditionen är svårt när man närmar sig 40 och har så mycket annat att sköta. I framtiden kommer jag att uppträda mer än dansa, och ärligt sagt känns det riktigt bra.

Pengar stötesten

Raekallio hör till de mest eftertraktade finländska namnen utomlands nu. Hans verk Oneiron har valts som en del av Ice Hot Nordic Dance Platform, som är ett nordiskt samarbetsprojekt med ambitionen att föra ut ett urval av den främsta nordiska dansen i världen. Nästa evenemang går av stapeln i december i Reykjavik. Och det europeiska dansnätverket Aerowaves valde i år hans verk Rehearsal on love till sin topp 20-lista.

– Vi har redan fått fler erbjudanden att uppträda utomlands än vad vi har möjlighet till med nuvarande budget.

Här krockar den krassa ekonomiska verkligheten med de konstnärliga visionerna.

För tillfället räcker inte pengarna till för att anställa en producent och Raekallio har fått sköta producentjobbet själv vid sidan om det konstnärliga och chefskapet över sitt eget kompani Raekallio Corp. Som statens stödsystem är uppbyggt nu räcker pengarna, enligt Raekallio inte till att bedriva verksamheten.

– Biljettförsäljningen ger goda intäkter, men i år betalar vi mer skatt än vad vi får av staten. På vårt höstmöte bestämde vi att vi lägger ned verksamheten om inte stödet från staten och staden växer. Större teatrar får statligt och kommunalt stöd men för mindre fria grupper räcker stödet inte till.

Raekallios situation är ett exempel på hur haltande stödsystem sätter käppar i hjulet för Finlands kulturexport.

Profil

Valtteri Raekallio

Ålder: 36

Familj: Sambo och ett barn.

Utbildning: Nationaloperans balettskola och balettläroanstalt. Studerat vid danslinjen vid Amsterdams teaterhögskola, samt i New York, Paris, Bryssel och Amsterdam.

Karriär: Har uppträtt i över 70 verk i 40 olika länder. Anställd vid Helsinki Dance Company vid Stadsteatern 2006–2013, jobbat som frilansare för bland annat Tommi Kitti och norska Ina Christel Johannessen (Zero Visibility Corp.) Bedriver sitt eget kompani Raekallio Corp. Har koreograferat ett tiotal egna verk. Har också undervisat och föreläst på bland annat Konstuniversitetet och Aalto-universitetet.

Annan konstnärlig verksamhet: Varit konstnärlig chef för dansfilmsfestivalen Loikka tillsammans med Thomas Freundlich. Grundade online-danstidningen Liikekieli.com, som 2008 mottog Statspriset för danskonst.

Priser: Nylands konstpris 2017, Pro Dance-priset 2005.

Jenny Jägerhorn-Tabermann

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46