Vältajmat uruppförande i klimatkrisens tidevarv

Bild: Saara Vuorjoki

Olli Kortekangas Skogens mässa visar hur mycket Göran Stenius var före sin tid.

Körsång

Akademiska sångföreningen

Olli Kortekangas: Missa Silvestris (uruppförande), Milhaud, Poulenc, Frescobaldi. Dirigent Kari Turunen, Erica Back, mezzosopran, Ilpo Laspas, orgel. Pauluskyrkan 17.11.

Jag tror på Gud,

stjärnornas och stoftets skapare,

människornas och myrornas herre

som har fört oss genom ödemarken,

där forsarna vittnar om Hans kraft,

stormarna om Hans vrede

och bergen om Hans höghet.

I programbladet redogör tonsättaren Olli Kortekangas för hur diplomaten, författaren och professorn Göran Stenius (1909–2000) dikter i Missa Silvestris (Skogens mässa) spontant tilltalade honom vid första anblicken.

Kortekangas identifierar i Stenius en kreativ konflikt mellan hans traditionsmedvetenhet och starka individualitet. Han noterar hur Missa Silvestris till sin struktur motsvarar en katolsk mässa, men genom sina naturbilder blir nästan panteistisk (trots att det inte råder något tvivel om författarens fasta tro på kyrkans läror).

Texterna måste vid tiden för uppkomsten ha uppfattats som irrläror åtminstone av någon, men det faktum att dikterna tonsätts knappt tjugo år efter författarens död, på en annan konstnärs eget initiativ, visar på hur väl de stått emot tidens tand och att författaren kanske till och med var före sin tid i kommenterandet av det humanekologiska förhållandet ur ett religiöst perspektiv.

Läsningen av Stenius dikter för tankarna till en satsning som Kyrkpressen gjorde för något år sedan när man publicerade julevangeliet på finlandssvenska dialekter. Om Kyrkpressen prövade somliga läsares tålamod beträffande vad man får göra med en bibeltext, tänjer Stenius på gränserna för vad man kan göra med mässordinariet. Men att konfronteras med en bekant text där något är lurt, i stället för att upprepa gamla mantran, hjälper i sig att ta frågorna på allvar och luska ut textens verkliga innebörd och budskap för att sedan ta det till sig.

Och resultatet är synnerligen uppfriskande. I klimatkrisens tidevarv, i en tid när var och varannan lider av ångest över klimatet, när Finlands skogsindustri genomgår en massiv metamorfos, och när beslutsfattarna inte tycks kunna bestämma sig för om skogen primärt skall utnyttjas som kolsänka eller biobränsle, har Olli Kortekangas genom Stenius funnit ett sätt att höja en röst för ett klimatmedvetet alternativ, ett sätt för människan att bättre ta hand om skapelsen.

Ädelt klingande fe

Jag har inte alltid låtit mig övertygas av Kortekangas skapelser, men den här gången slår han huvudet på spiken. Med sin gedigna erfarenhet både av kyrko- och vokalmusik vet han exakt vilka knappar han skall trycka på för att få satsen att klinga, för att balansera en orgel mot kör och solist, hur länge man kan tänja på en ton och i vilka register man kan placera en manskör. Kören pendlar mellan unisonosång och flerstämmig sats, och orgeln används både diskret och i sin fulla rätt.

Mot fonden av manskören gestaltar sig Erica Backs ädelt klingande mezzosopran ofta som en fe, men i Confiteor får hon sjunga hela partiet allena, vilket känns som en passande lösning med tanke på biktens natur. Det som kanske överraskar mest är hur återhållsam Gloriasatsen är – trumpeterna och fanfarerna lyser med sin frånvaro när texten handlar om tystnaden.

Så vad skall man kombinera en dylik missa med? Till en början är det överraskande att höra akademarna sjunga fransk repertoar, men Milhauds Psaume 121 och Poulencs Fyra små böner efter Franciskus av Assisi klingade hur fint som helst, ömsom majestätiska, ömsom rofyllda och andäktiga, ofta med en söt twist. Skickliga Ilpo Laspas förmedlade i ett solonummer ett inslag från barocken genom Frescobaldis tolvdelade variationssvit till en aria av Ruggiero.

Akademiska sångföreningen sjöng kvalitativt kvällen under ledning av Kari Turunen med särkskilt njutbar diktion. Till slut härskade lugnet, som sprang direkt ur Stenius text:

Jag tror på kallelsens enfald,

varandets mångfald

och sällhetens välsignade olikhet

Samt på rymdens lovsång

och stillheten i din boning, Maria,

förklarad.

Wilhelm Kvist Musikredaktör