Valresultat fungerar dåligt som mediekritik

Att dra en rak linje mellan upplevda brister i den journalistiska bevakningen och ett visst valresultat är att göra sig skyldig till förenklingar, inte att idka mediekritik.

Initierad mediekritik är en bristvara i vårt land. Staffan Bruuns insändare (HBL 26.4) är ett försök till en sådan kritik men har en problematisk utgångspunkt.

Bruun räknar upp sådant som nyhetsredaktionerna misslyckats med under valkampanjen, främst i relation till Sannfinländarna och partiordföranden Jussi Halla-aho.

I sak håller jag med Bruun. Det finns rum för förbättring, och inte bara när det gäller Sannfinländarna. Lika allvarligt är till exempel att vi journalister okritiskt anammar partiers laddade uttryck, och att vi tenderar reducera politik till ett spel.

Det problematiska med Bruuns i övrigt begripliga kritik är att den motiveras med valresultatet. Kanske är det också därför som han framför kritiken nästan två veckor efter valet, i stället för att ha påpekat bristerna medan de ännu kunde åtgärdas.

Enligt Bruun berodde Sannfinländarnas framgång på att medierna inte "tog matchen" med partiet. Han vägrar tro att 17,5 procent av väljarna hade röstat på partiet om de känt till dess värdegrund.

Hur journalister sköter sitt uppdrag ska granskas och ifrågasättas. Men om man gör det utifrån ett resultat i ett demokratiskt val är man ute på hal is.

Använder man valresultat som måttstock så går man konspirationsteoretikernas ärenden, det vill säga de som påstår att medierna vill styra valets utgång och därför misstror seriösa massmedier.

Låt oss anta att Sannfinländarna hade nått ett betydligt blygsammare valresultat. Hade den kritik som Bruun framför varit onödig då? Naturligtvis inte.

Journalistiken ska granskas utifrån de regler och den etik som definierar den och utifrån hur det journalistiska uppdraget utförs. Men mediekritiken ska inte ha sin upprinnelse i hur folk röstar.

Det är lockande att tänka att det finns ett kausalt samband mellan undermålig journalistik och oönskade valresultat, på samma sätt som högklassig journalistik fällde Nixon i Watergateaffären. Men Watergate var en betydligt mer komplicerad historia än så och politiska val är snäppet värre.

Att dra en rak linje mellan upplevda brister i den journalistiska bevakningen och ett visst valresultat är att göra sig skyldig till förenklingar, inte att idka mediekritik.

Med resonemanget ovan vill jag främst understryka behovet av en kontinuerlig mediekritik. En som visar att kåren är kapabel till självkritik; en som inte förekommer sporadiskt på kolumnplats eller då och då behandlas som en nyhet bland andra.

Mitt förslag är att Yle beställer ett mediekritiskt program likt Medierna i SR:s P1. Det kunde vara en tvåspråkig satsning.

Mediekritiken är för viktig för att överlåtas till nättroll som redan avfärdat seriös journalistik som partipolitisk propaganda. Och nej, jag räknar inte Staffan Bruun till dem.

Dan Lolax Journalist, Åbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Akademen - en modern klassiker

Mer läsning