Väloljad trio infriade förväntningarna

Trion The Bad Plus har en plan och de följer den. Den som känner till trions stil blev inte överraskad och den som gillar den fick musik för hela slanten i Sellosalen.

April Jazz

The Bad Plus, Sellosalen 26.4

Trion är ingen nyhet utan bildad redan för aderton år sedan. På sina femton album har de, vid sidan om egna kompositioner, spelat låtar av bland annat Pink Floyd, Rush, Neil Young, David Bowie och Black Sabbath. Årets nyhet är att trion med basisten Reid Anderson och trumslagaren Dave King i spetsen har en ny pianist, Orrin Evans som efterträder Ethan Iverson. Orsakerna till splittringen är "komplicerade", men kanske det faktum att bandet gjort runt 150 spelningar per år har något med saken att göra.

I Alberga spelades inte en enda inlånad låt, vilket var väntat men ändå en liten besvikelse. På den senaste skivan Never Stop II, med Evans vid pianot, finns bara egna stycken. Trions föregående skiva innehöll däremot enbart covers.

Musiken har kanske förenklats något. Men trots enklare ackordföljder och rakare rytmer är styckena inte schablonmässiga eller platta, och det är inte alltid så lätt att hitta taktens första slag bland polyrytmerna.

Evans roll är särskilt live kanske inte lika stark som Iversons, men han är ändå en musiker med ett mycket personligt grepp. Han hackar oktaver med höger hand som om det vore fråga om boogie-woogie. Inga vanliga lopp längs skalorna hördes, men nog något atonalt sådant. Emellanåt lät han lite som Cecil Taylor plus ett pulserande groove – eller som Andrew Hill. Ackorden kunde modigt hoppa kromatiskt runt låtarnas enkla harmoniska strukturer.

Anderson presenterade styckena och musikerna, medan repertoarens spelordning bestämdes av King. Bandet har i stort sett spelat samma stycken och långt i samma ordningsföljd under våren, det flesta från den senaste skivan.

Anderson och King hade sina kortare solostunder, men spelade oftast tillsammans på ett sätt som inte avbröt pulsen. Egentligen är det fråga om tre musiker som nästan hela tiden kompar med ett gemensamt mål att föra musiken framåt.

Trion använder effektivt dynamik. De inledde med Scenes som steg från tystnaden, med King spelande röda plastvispar, till dundrande rubato. Den efterföljande Commitment från den nya skivan startade däremot häftigt för att senare sänka sig till ett lugn nära tystnad.

Anthem for Ernest från en äldre skiva var ganska typisk Bad Plus med avskalat rytmiskt piano och ett rakt rockgroove med vissa inflikade pauser.

Konsertens höjdpunkt var Boffadem från den nya skivan. Låten inleds av kontrabasen som spelar ett längre ostinato i 11/8 takt, indelat i 5 plus 6 slag. Över denna fängslande repeterade fras byggde man en fascinerande kontinuitet.

The Bad Plus fortsätter vara en väloljad enhet som serverar det som förväntas. Men sensitivare djupdykningar i sinnesvrårna kommer man förmodligen att höra på lördag, då Bobo Stenson Trio uppträder i samma sal.

Jan-Erik Holmberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33