Välkommen till Stockholm – men var ska du bo?

Ett ungt läkarpar ska jobba i Stockholm och letar efter lägenhet. Det läser jag på ett av de forum för finlandssvenskar i staden som finns på Facebook.

Här tipsas om evenemang, lediga jobb utannonseras och någon ber om flytthjälp, men största delen av alla inlägg handlar om boende. För att hitta någonstans att bo är den i särklass största utmaningen för många, också dem som ingår i den finlandssvenska emigrantvågen som HBL tidigare har rapporterat om.

I januari slogs nytt rekord i Stockholms innerstad, kvadratmeterpriset på lägenheter är nu nästan 10 000 euro. En femtedel av bostäderna går åt redan före första visning, vilket är trevligt för den som säljer och sannolikt gör en rejäl vinst, men ett tecken på en (alltför?)het marknad.

Kötiden för att få en hyresbostad är i snitt nio år i hela regionen, i innerstaden enligt Svenska Dagbladet 13,5 år och i de mest eftertraktade centrumstadsdelarna 20 år.

Nej, bostadsmarknad i Stockholm fungerar inte och det är synd. I grunden var syftet med bostadspolitiken nämligen gott.

Jag minns en promenad genom Stockholm för flera år sedan. Min väninna och jag talade om livet överlag och jämförde olika aspekter av detsamma i Sverige och Finland. I hjärtat av redan då trendiga Södermalm stannade hon upp och pekade på några avundsvärt mysiga hus: "Det där är hyresrätter".

För en klart lägre hyra än motsvarande i Helsingfors kunde alltså någon lycklig bo så här! Och sannolikt för evigt och med en trygg hyresvärd. Jag var grön av avund.

Så här fungerar det, förenklat. I Sverige är hyrorna är reglerade och de moderata höjningarna förhandlas centralt. Hyresvärden är kommunen – allmännyttan – eller ett privat hyresföretag. Till de här bostäderna står man i kö. Det låter bra och rättvist, eller hur?

Men när bostadsbristen är skriande blir avigsidorna uppenbara. Den som inte har kunnat ställa sig i kö på sin 18-årsdag eller har möjlighet lyfta ett stort lån för att köpa, är tvungen att ty sig till att hyra i andra hand. Då är det i regel en privatperson som hyr ut och till betydligt högre pris.

Flera husbolag begränsar rätten att hyra ut så den som bor så behöver därför ofta flytta runt. Jag behöver kanske inte ens nämna att också dessa lägenheter är svåra att komma över.

Resultatet är en allt mer segregerad stad där det i dag inte är någon idé att ens drömma om den där hyresrätten på Söder.

Alla verkar medvetna om att bostadsmarknaden inte fungerar. Få är beredda att göra något åt det. Varför? Jo, för att alltför många kan förlora på en omläggning, de trettio procent av svenskarna som har sin hyresrätt till exempel.

Dåliga dagar tycker jag mig se att oviljan att göra om och rätt går igen på andra områden i Sverige: Skolsegregationen är till exempel stor och inte mycket görs. För att det är de redan mest utsatta som drabbas hårdast.

Slutligen lite ljus. Efter fem år i staden och ungefär lika många flyttar stod vänner till mig igen utan hem. De fattade ett svårt beslut. Ovissheten och kringflackandet var för tärande för familjen, för barnen. Om de inte nu hittade ett mer permanent boende skulle de återvända till Finland. Ett sista försök och det osannolika inträffade – de fick en hyresrätt.

Vi kan se den lottovinsten som undantaget som bekräftar regeln eller som den gnutta hopp som så många behöver.

Anna Svartström Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33