Välkommen till postdemokratin

Bild: JASON SZENES

Det var ett litet steg för Donald Trump, men ett stort steg för mänskligheten. I dag står vi med en fot på postdemokratins svampiga yta.

Det är omöjligt att obekymrat tala om "demokrati" efter den groteska fars som i huvudsak iscensatts av Donald Trump. Han är ingalunda ensam ansvarig för att presidentvalet i världens mäktigaste demokrati såg ut som det gjorde, eller ens den första populist som uppviglat stora väljarskaror med hatretorik, lögner och tomt prat. Men oberoende av att det räckte ända till seger har hans genomslag rubbat förståelsen av vad demokrati är i vår tid så kraftigt att vi hellre borde tala om postdemokrati för att beskriva åtminstone det amerikanska tillståndet 2016. Och även om amerikanernas politiska system är institutionellt annorlunda än andra västerländska länders, så är det inte socialt eller kulturellt isolerat. Hela världen har ett akut behov av att förstå vad tusan det var som hände. För det är klart att den evolution som producerat Donald Trump haft många utvecklingsstadier och -former, och pågått i åtminstone trettio år.

Med postdemokrati kan man, tror jag, förstå ett politiskt tillstånd som är besläktat med ekonomiska och kulturella tillstånd som postindustrialism och postmodernism. Man kunde säga att postdemokratin iscensätts i ett postindustriellt landskap och är kopplad till den ("postmoderna") utarmning av det politiska språket som ägt rum de senaste decennierna, inte bara genom populismens grova förenklingar och svartvita framställningar, utan också som en konsekvens av mainstreampolitikens opportuna beredskap att låta opinionsinstitut och reklambyråer utforma det som så fint kallas politisk kommunikation, men som är vår tids huvudform för propaganda, och som sådan ett slags icke-kommunikation. Här har traditionella politiker och partier nog all anledning att vara självkritiska. Och traditionella medier måste – för sin del – fråga varför deras journalistik misslyckats med att utmana detta språkbruk.

Postdemokratin är ändå inte demokratins antites, utan betecknar snarare en upplösningsfas, där demokratiska grundvärderingar blir luddiga och förhandlingsbara medan begrepp som sanning och relevans kan relativiseras bortom all rimlighet – samtidigt som demokratins rättsliga och institutionella ramverk förblir rätt stabila.

För bekymret i USA är ju inte allvarliga problem med valfusk eller begränsningar av mötes- och yttrandefriheten. Visserligen är den omständliga registrering amerikanska väljare måste genomgå och fångars reducerade politiska rättigheter problematiska, men det stora orosmolnet är att det inte längre finns en tillräcklig folklig omsorg om demokratiska principer och medborgerligt engagemang i USA.

Det vet vi i dag. Nästan hälften av befolkningen gav demokratin ett slött långfinger från sofflocket. Av de som röstade, gav majoriteten sitt förtroende åt en kandidat med tydliga antidemokratiska åsikter. Om maximalt en tredjedel av befolkningen, av demos, tror på det styrelseskick som ger dem själva makten, kratos – ja, då är något mycket, mycket sjukt.

Det säger sig självt att ett samhälle av det här slaget inte kan producera ett tillfredsställande demokratiskt resultat, även om kandidaten med den antidemokratiska agendan inte hade segrat. Och det anmärkningsvärda med årets amerikanska presidentval är de facto att den demokratiskt sinnade medborgaren inte hade ett reellt val över huvud taget. Ett sådant förutsätter minst två reella demokratiska alternativ, och det förmådde USA inte ställa upp (det finns småpartier men de är fullständigt marginaliserade).

Allra senast från den stund då Donald Trump började hota att låsa in sin motståndare om han får makten, var valet förstört. Under den giljotinen saknas förutsättningar att debattera vilken politisk substansfråga som helst. Den moderna demokratin behöver konsensus om grundläggande spelregler, för att kunna bejaka de konflikter om politiska substansfrågor och ideologi som faktiskt är politikens nödvändiga essens.

I postdemokratin görs däremot ingen rangskillnad mellan konstitutionella frågor och andra – allt är lika flytande. Dess utfall är godtyckliga, och tanken om politikern som med integritet formulerar en sammanhängande vision om samhället har gett vika för ett ideal om politikern som genom sin habitus uppträder som projektionsyta för sin väljarkårs skiftande och motstridiga drömmar och mardrömmar, förhoppningar och ressentiment.

I dag, när farsen Trump fått klartecken för fyra nya långa säsonger, börjar människor och medier på allvar formulera frågor om vad han egentligen vill med USA, och med världen. I postdemokratin är det helt naturligt att försöka besvara de frågorna först nu.

Fredrik Sonck Kulturchef

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning