Välkommen till oändligheten

Design och konst. Louis Vuittons skyltfönster byggdes kring en realistisk Kusama-figur 2012. Hon formgav handväskan Lockit och solglasögonen Waves Flower i samarbete med Marc Jacobs. Till höger: Genom en öppning inne i hennes spegelrum från 2014 ser man pumpor i all oändlighet. Bild: Cata Portin

Yayoi Kusamas stjärna har i rasande takt expanderat till en röd jätte, en klart lysande prick på konstvärldens firmament. Hon har blivit en ikon, eterisk och onåbar.

Yayoi Kusama

In Infinity. Helsingfors konstmuseum Ham, Tennispalatset. Till 22.1.2017.

Konstintresserade finländare har möjligen redan sett Ham:s retrospektiv över den japanska konstnären Yayoi Kusama på Moderna Museet i Stockholm eller på Louisiana utanför Köpenhamn, där samma utställning visats tidigare i år. In Infinty på Helsingfors konstmuseum är bara en avkrok i Kusamas kringresande retrospektiva utställningar. Det är inte bara en nordisk turné, utan ett globalt fenomen: under de senaste åren har Kusama intagit Sydamerika och Asien samt fått femstjärniga recensioner i London. Gemensamt för Kusamas pågående utställningar är de episka proportionerna: jätteutställningar med jätteinstallationer.

Yayoi Kusama har i flera decennier varit ett stort namn i konstvärlden – när hon representerade Japan på biennalen i Venedig 1993 cementerades en gång för alla hennes position. Det är dock under senaste år som Kusamas stjärna i rasande takt expanderat till en röd jätte, en klart lysande prick på konstvärldens firmament. Hon har blivit en ikon, namnet på allas läppar, konstnären med vars verk alla vill ta selfies.

I över 60 år har Kusama har skapat: målat, gjort performance, byggt installationer, skrivit. Chockerat med orgier och nakenhet. Täckt över roddbåtar med fallosar och brevväxlat med Georgia O'Keeffe. Lika länge har hon byggt en mytologi av sig själv, gjort sig till en central del av sin konst, blivit begreppet Kusama. Men trots sin närvaro är Kusama avlägsen, onåbar. I de otaliga fotografier på konstnären i vilka hon omges av sin konst och smälter in i den är hon samtidigt såväl eterisk som hård. Kusama själv kallar sin konst för sin självutplåning. För betraktaren väcks frågan: Är Kusama människa eller konst?

"Utan konsten hade jag varit död"

Det är prickarna som är Kusamas kännetecken. Klara färger och prickar, bollar, cirklar … Kusama själv iklädd prickigt, prickiga väggar, prickiga tentakler, prickiga pumpor och prickiga lyxväskor för Louis Vuitton. Kusama är tvärkonstnärlig och suveränt opåverkad av journalisters återkommande frågor om hennes samarbeten med modevärldens jättar, som Vuitton eller Issey Miyake. För hennes del är det ovidkommande: hon influeras inte av andra utan är den som influerar. Detta statement möter besökaren genast i början av In Infinity. Rakt framför de flugsvampsprickiga trapporna som leder upp till utställningen står Kusama, orörlig och allvarlig. Den oerhört verklighetstrogna vaxdockan med den karakteristiska klarröda pagefrisyren är iklädd sina Vuitton-solglasögon och håller i sin designväska. Det här är hennes kungarike.

Kusama kan inte behandlas utan att hennes psykiska hälsa tas upp – konstnären talar själv om den som sin drivkraft. Konsten är hennes sätt att bearbeta ångesten och hallucinationerna som varit närvarande sen barndomen. "Utan min konst hade jag varit död", säger Kusama gång på gång i intervjuer. Prickarna är sprungna ur visuella hallucinationer, de återkommande nätmönstren likaså. Sedan 1970-talet bor och lever konstnären frivilligt på ett psykiatriskt vårdhem där hon dag ut och dag in arbetar. Hon är den självdestruktiva konstnärssjälen som tar vara på sig själv, som vill leva för att bekämpa sitt inre mörker genom sin konst.

Spegeln, en portal

Det ligger nära till hands att dra paralleller mellan Louise Bourgeois och Yayoi Kusama. Bägge dessa extraordinära konstnärer, verksamma upp i hög ålder, har i sin konst bearbetat vålnader som i deras liv ständigt varit närvarande. I Bourgeois' fall var det barndomens familjetrauma, i Kusamas fall är det hallucinationerna, men också barndomens landskap: familjen Kusamas fröodlingar och barndomens fascination för växter.

Likt Bourgeois har Kusama också arbetat med figurer och skepnader gjorda av tyg. Där Bourgeois skapade mjuka, köttiga verk har Kusama använt sig av ett helt annat närmandesätt: hennes uppstoppade tygverk är fallosar i enorma mängder, styva av silverfärgen de målats av. Sådan är Kusama – hon gör det mjuka hårt och det hårda mjukt.

Hennes legendariska spegelrumsinstallationer förvandlar spegelns kalla, hårda yta till en välkomnande portal. På Ham visas nya Livets Hymn från i år, ett svart, speglande rum i vilket runda prickiga lyktor svävar ovanför ett vattentäckt golv medan de sakta pulserande byter färg. Verkets allusion till den japanska ceremonin Toro nagashi, i vilken papperslyktor sätts att flyta längs en flod, är smärtsamt vacker. I Toro nagashi sjösätts lyktor för att vägleda de dödas själar till andarnas rike.

Själv sitter Kusama sju dagar i veckan och målar febrilt, målar sig in i oändligheten. Målet är tusen tavlor. Av dem ställs en bråkdel av de hundratals som redan är utförda ut på Ham. I dem försvinner prickarna och ger plats för solen, för människoansikten, för ögon. Ena foten i dödsriket. Men det är så färggrant och sprudlande att döden förvandlas från ett abrupt slut till en möjligheternas port.

Helen Korpak Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning