Valfrihetens olidliga lätthet

Det politiska är ytterst personligt när det gäller vårdreformen, vet chefredaktör Susanna Ilmoni.

Jag frågar frejdigt efter en sax och sköterskan undrar vad jag ska med den till. Blicken hon ger mig när jag förklarar att jag ska ansa en blombukett är inte nådig. Om det är någon som förstår innebörden av ordet prioritetsordning måtte det vara en sjuksköterska inom den offentliga vården.

På nyöppnade Esbo sjukhus ska "saker gå som i en rutschbana" sägs det på sjukhusets sajt, men för en besökare står det snabbt klart att personalen har annat att göra än springa efter saxar om man ska kunna börja svischa ut färdigt vårdade och rehabiliterade patienter.

Att starta ett nytt sjukhus är en stor operation, inte minst då dess målsättning är att reformera hela äldrevården i området. En del av de 400 anställda på Esbo sjukhus ska byta arbetsgivare, elektroniska patientsystem måste överföras från andra enheter och all vårdutrustning har inte funnits till hands från dag ett. En liten sax väger lätt mot för få rullstolar på avdelningen eller inga tv-skärmar i patientrummen bara för att några komponenter fastnat i tullen.

På Esbo sjukhus vårdas äldre från Esbo, Grankulla och Kyrkslätt för att i bästa fall kunna flytta tillbaka hem. Enheten samarbetar tätt med den specialiserade sjukvården på intilliggande Jorv som drivs av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HNS.

Som anhörig har de senaste veckornas erfarenheter gett mig en konkret dimension av regeringens planer på den landsomfattande social- och hälsovårdsreformen – och en myriad av frågor.

Valfrihet och självbestämmanderätt låter fint när vi talar om framtidens vård, men hur ska en patient kunna välja mellan lämpliga tjänster om hen ligger i en sjukhussäng och bara ropar på mamma? Vad betyder det på lång sikt för patientsäkerheten att man ska kunna shoppa runt bland privata bolag ett år i taget, och hur övervakas den privatiserade vården så att prissättningen står i skäligt förhållande till insatsen? Var hittar man skötare som förstår – på svenska – att en människa inte kan vänta en trekvart på en toalettstol om hen saknar en bit av tjocktarmen? Vad annat än barnrådgivningen – denna fantastiska finländska stolthet – hotas nu irreparabelt då staten monterar ned strukturer som byggt vår folkhälsa?

Och den utopistiska tidtabellen: Om det är så här krävande att öppna ett enda sjukhus för äldre, hur ska då statsminister Sipilä och hans regering lyckas genomföra allt annat som inbegrips? Det är inte realistiskt att tjänstemännen ens med racerfart hinner plöja igenom de över 600 utlåtanden som lämnats in, så att viktiga expertutlåtanden kan beaktas i lagförslaget.

I ett läge där marken gungar under både patient och anhörig känns det tryggt att inte behöva välja, att inte ens förutsättas kunna välja, utan bara slussas vidare av experter som ser till att vårdkedjan inte bryts. Välfärd är, att som anhörig kunna yra om en blomstersax och ändå veta att läkare och skötare fokuserar på det viktigaste: att ge patienten bästa möjliga vård.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning