Välfärdspengar ska inte gå till privata vinster

Bild: Ksf-arkiv

Den valfrihetsmodell som regeringen nu kopplat till reformen handlar egentligen om okontrollerad privatisering.

Den politiska fråga som det viskas mest om i riksdagens korridorer för tillfället är social- och hälsovårdsreformens valfrihetsmodell. Regeringens lagförslag väntas ännu under detta år och det ryktas om stora problem i beredningen och stora meningsskiljaktigheter mellan regeringspartierna. Samtidigt ökar pressen. Såväl Vänsterförbundet, Socialdemokraterna som De gröna har lovat öppna social- och hälsovårdsreformen i fråga om valfriheten, ifall partierna är med i följande regering. Det är ett tungt löfte.

Finansminister Petteri Orpo och omsorgsminister Juha Rehula har båda undrat varför motståndet mot regeringens reformförslag är så stort och varför oppositionen är beredd att öppna upp en så central reform. Orsaken är helt enkelt att regeringen helt ändrat karaktär på social- och hälsovårdsreformen, genom sin linje om valfrihet. Den innebär att de ursprungliga målsättningarna för reformen inte är möjliga att förverkliga.

Under den förra regeringsperioden fanns det fortfarande en bred samstämmighet mellan alla riksdagspartier om vilka målsättningarna för social- och hälsovårdsreformen är. Idén var att skapa bättre vård och därmed minskade utgifter på lång sikt genom att stärka vårdkedjorna och satsa på den för tillfället kroniskt underresurserade basservicen.

Det finländska vårdsystemet har redan länge lidit av att såväl ansvar som kostnader skyfflas mellan olika aktörer samt att informationsgången och samarbetet inte fungerar så bra som det borde. Kommunerna har svårt att påverka kostnadsutvecklingen inom sjukvårdsdistrikten och tvingas sedan i sin tur spara på den basservice som kommunen själv producerar, både i fråga om socialtjänster och hälsovårdscentraler. Långa köer leder till att många använder sig av privata tjänster medan de flesta arbetstagare utnyttjar de arbetshälsovårdstjänster som arbetsgivaren finansierar. För stora sparkrav på basservicen leder i sin tur till förvärrade problem och mer behov av specialiserad sjukvård. Den onda cirkeln är klar.

Den valfrihetsmodell som regeringen nu kopplat till reformen handlar egentligen om okontrollerad privatisering. I fortsättningen följer de offentliga medlen, det vill säga pengarna, med patienten och patienten väljer själv producent. En allt större del av de gemensamma skattemedel som är avsedda för välfärdstjänster kanaliseras med andra ord vidare till stora företags vinster och skatteparadisinvesteringar.

Det är uttryckligen denna modell som gett upphov till det stora motstånd mot vinster i välfärden som finns i Sverige. Medan den svenska regeringen för tillfället utreder möjligheter att begränsa företagens vinster i välfärden för den finländska regeringen oss med rasande fart i riktning mot det svenska valfrihetssystemet – med den skillnaden att man här även tänker inkludera socialtjänsterna i valfrihetsmodellen. Valfriheten innebär även mer byråkrati, mindre demokrati och mer invecklade vårdkedjor.

I fortsättningen kommer med andra ord ännu fler aktörer att ha en roll i det redan nu invecklade social- och hälsovårdssystemet. Det ser illa ut, men ännu finns det tid att rädda social- och hälsovårdsreformen. Resurser avsedda för välfärd ska användas på välfärd, i stället för till privata vinster.

Li Andersson partiordförande för Vänsterförbundet, riksdagsledamot och stadsfullmäktigeledamot i Åbo

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00