Våldets kultur

Bild: Mostphotos

Juha Itkonen upplever sig ha blivit placerad på de anklagades bänk.

När jag fingrar på min mobil i sällskap av mina barn anser jag mig verkligen inte vara en exemplarisk förälder. Men efter att ha vaknat upp till verkligheten, i en lekpark i New York där jag suttit försjunken i New York Times valbevakning, har jag känt mig berättigat skyldig.

Innan jag förra veckan, i likhet med tusentals nutida föräldrar som jag, stötte på den kampanj mot våld i hemmet som Helsingfors stad finansierar hade jag aldrig tänkt att jag skulle nedlåta mig till våld.

Mamman i reklamen har kurat ihop sig i en stol och studerar sin läsplatta lyckligt leende alltmedan barnen dystert hamrar på stolens baksida. Mer dramatisk är videon från en sandstrand där en korp far i väg med hennes dotter medan mamman svarar i telefon. Likgiltighet är nutida våld, lyder kampanjsloganen.

Att dra paralleller mellan andlig frånvaro och verkligt våld var en sensationslysten dumhet från kampanjens sida.

Jag förstår att mammorna upplever att reklamen skuldbelägger kvinnorna. Själv tänkte jag inte ens att bilden uttryckligen föreställde en kvinna, det kändes som om även jag satt på de anklagades bänk.

Förolämpad blev jag först när chefen för kampanjen berättade att han med säkerhet visste att män inte deltog i sina barns liv och att det därför inte var möjligt att skuldbelägga dem. Jag hade lust att säga att sådant prat är nutida våld.

Att dra paralleller mellan andlig frånvaro och verkligt våld var en sensationslysten dumhet från kampanjens sida. Visst blev det debatt men var det en diskussion eller en storm i de sociala medierna – en storm där de sårade föräldrar som deltog än en gång smekte sina smarttelefoner i stället för sina barn? Om avsikten var att uppmuntra föräldrar till att ändra sitt beteende är bästa möjliga strategi inte att tvinga målgruppen i försvarsposition.

Det är synd att kampanjen riktade in sig på antalet klick. Vi borde i själva verket prata om hur de små datorer vi ständigt bär på oss påverkar familjelivet och våra barns unika barndom.

Det är alldeles för enkelt att söka svaret i pappornas och mammornas självdisciplin. Om de mobila apparaterna är nutida vapen lever vi tyvärr i en kultur genomsyrad av våld. Också barnen är våldsamma. I den här kulturen växer de obönhörligen upp till proffs på våld, oberoende av vad föräldrarna gör eller inte gör.

Eftersom vi förlorade Nokias telefoner behöver vi som nation inte känna oss skyldiga till vapentillverkning men å andra sidan ligger vårt hopp till spelfirmor som Supercell, våra nutida patrontillverkare. Den trista sanningen är, att trots att vi försöker befria oss från våld är vi för det mesta förtjusta i det.

Jag motsätter mig inte skuldbeläggning. Vi föräldrar är skyldiga – man känner sig inte träffad utan orsak. Jag hoppas bara på ärligare situationsanalys och framför allt på bättre direktiv. "Stoppa undan era apparater" är inget vettigt råd så länge samma maskiner innehåller våra, av våld drabbade, barns skoluppgifter.

Juha Itkonen är författare. Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00