Valdebatt? Bryt!

Bild: Pressbild

Förr var det en skam att inte klara svenskan när man gjorde anspråk på högsta posten. I dag är det ok för en Laura Huhtasaari att på finska säga att hon tar en kurs om hon blir vald.

Den enda tv-serien jag inte vill missa ett avsnitt av är halv nians nyheter & A-studio. Valtider borde vara bra tider för den som föredrar fakta framför fiktion, men alla som följde med debatterna och kandidatintervjuerna inför presidentvalet lade säkert märke till att de slaviskt följde samma mönster. Samma frågor oberoende av om det var första december eller sista. Att svaren blev identiska är enbart logiskt: om man är emot ett federalistiskt EU på måndag är man det också på fredag. Allt annat skulle vara oroväckande.

Det var inte kandidaterna det var fel på, utan journalisterna. Det är journalisternas ansvar att variera frågorna, men det hände en enda gång. Det var när den svenskspråkiga tv-debatten tog upp feministisk utrikespolitik – en ny term för flera av kandidaterna och en som tvingade dem att hitta andra infallsvinklar.

Den svenska debatten introducerade en variation till. Den visade vem som kan tala landets andra officiella språk. Förr var det en skam att inte klara svenskan när man gjorde anspråk på högsta posten. I dag är det ok för en Laura Huhtasaari att på finska säga att hon tar en kurs om hon blir vald.

Den finlandssvenska hjärnflykten var också ett nytema. Fenomenet har pågått länge, vilket den observanta HBL-läsaren kunnat märka. Varje intressant österbottning tidningen intervjuat de senaste sju, åtta åren har visat sig vara bosatt i Stockholm.

Varför var då SFP:s Nils Torvalds så överraskande flat i svenska frågor (knappast betraktar han ändå militäralliansen Nato som en svensk fråga)? Inom partiet är man tydligen paniskt rädda för att irritera finnarna, men så rädd behöver man väl inte vara? Och man kan vinkla saker så de berör alla: hjärnflykt är illa för hela landet.

Torvalds borde ha lyft fram vikten av nära kontakt med Sverige och övriga Norden. Sverige är det viktigaste landet för Finland i hela världen. Har alltid varit det och kommer alltid att förbli det. Den svenska kandidatens uppgift är att betona det här med finess och variation, och övertyga väljarna att vi ska hålla oss tätt intill Sveriges sköna barm om vi vill vara framgångsrika. Torvalds hade klarat det för han är beläst, så frågan blir: Hur står det till med SFP:s strategiska kunnande? Med 1,5 procent som resultat verkar det ligga nära noll. Jag får nästan lust att ansluta mig för att fixa saken.

Det andra stora minuset med Torvalds var inte hans fel. Som nummer nio placerades han alltid längst till höger, vilket gav ett outsider-intryck. (En gång satt han längst till vänster, det var lika oturligt). SFP borde ha krävt omval av kandidatsiffrorna.

Debatternas papegojprofil var journalisternas fel på ett sätt till. Alla ville skjuta tufft och att avbryta tycks vara kriteriet. Ju fler avbrott desto bättre debatt? Ett sätt att profilera sig hade varit att låta alla tala precis så länge de vill. Hellre maratondebatt än hetssnack. Och varför fick kandidaterna aldrig duellera parvis (fast utan klocka)? Det förekom förr.

Journalisterna har blivit självgoda och inbördes identiska. Kvinna eller man, ung eller äldre, papegoja eller pingvin – alla följer den modell som Leif Salmén introducerade för över 30 år sedan. Visst, det var fräscht då.

Tapani Ritamäki förläggare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33