Väl lobbat, illa jobbat

Vår regering förstår inte betydelsen av utbildning, och skär ner på allt från dagis till universitet.

New Havens olika skikt öppnar sig. Kontrasterna är stora, New Haven är USA i miniatyr. Jag etablerar rutiner, möter samma människor dagligen. Också tiggarna, ofta hemlösa, och som finns överallt, blir bekanta: "Any change? Thank you, miss, God bless ya". De känner igen mig också – om jag nyligen gett en dollar åt dem, ber de mig inte genast på nytt, men hälsar vänligt.

Jag strövar omkring i allt vidare cirklar. Scenariot påminner mig ställvis om Jack Londons "Avgrundens folk", ett reportage från Londons East End för över hundra år sedan. Många utslagna har funktionshinder, och kunde ha blivit hjälpta av universell mödra- och barnrådgivning som skulle ha observerat de felställda benen, den sneda höften. Och av en hälsovård, som i stället för att vara världens dyraste och ojämlikaste, skulle ha varit tillgänglig för alla.

Jag åker tåg. Kollar in perrongerna, de är i uselt skick. Att fixa perrongerna ger ingen omedelbar vinst, så varför skulle privata bolag bry sig? Längs vägarna skyltar: adoptera en bit motorväg. Elledningarna dinglar härs och tvärs, det ser provisoriskt och ibland farligt ut. Vi skall därför inte sluta tala om vårt elnät som såldes till ett utländskt bolag. Att höja priserna och strunta i kunderna då inga parallella distributionsnät existerar(!) ger omedelbar vinst. Grattis! Och att börsnotera posten? Det har de inte tänkt på här. Här är posten lagstadgad, offentlig verksamhet.

Våra beslutsfattare verkar ha roligt. Det är uppenbart att de njuter av att få förstöra allt det som byggts upp i decennier. Kanske de inte fick platta till sandkakor när de var små? Väl lobbat, men illa jobbat.

Vi diskuterar samhällsutvecklingen med en familj som jag bekantat mig med här. Föräldrarna är välutbildade, hårt arbetande, en dotter i high-school. När jag frågar om hennes fortsatta planer utbyter föräldrarna bekymrade ögonkast. Det gäller att välja college. Jag frågar om terminsavgifter. En årsinkomst, svarar pappan. Jag frågar inte, men kanske det är en av orsakerna till att många här på Yale är barnlösa. – "Men ni har världens bästa utbildning", säger han glatt. Jag suckar. Fel tidsform. Vår regering förstår inte betydelsen av utbildning, och skär ner på allt från dagis till universitet.

En kväll går vi på en teaterföreställning, en modern version av Odysseus, men ur flyktingperspektiv. Föreställningen är fantastisk. Skådespelarna är från high school, mellan 16 och 18 år. Efter föreställningen är det diskussion. De unga har intervjuat flyktingar från Syrien, Irak och Afrika för att bättre kunna sätta sig in i problematiken. De är ivriga, empatiska och talar för medmänskligt ansvar. Jag blir berörd och varm. Det finns unga som vill förändring, det finns hopp.

Avslutningsvis ett citat av Jack London (Avgrundens folk, 1903): ''För England emotser jag … en ljus och leende framtid. För en stor del av de politiska partierna, vilka nu så dåligt styra landet, ser jag däremot intet annat än avskrädeshögen.''

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39