Vägen till våldet – två berättelser om radikalisering anno 1917

Anders och Annvi Gardbergs farfäder var flitiga dagboksskribenter. Om deras erfarenheter av inbördeskriget 1918 handlar deras nya bok.Bild: Cata Portin

Egentligen är Carl-Rudolf och Allan två ganska fredliga och kloka unga män, som tänker sig en framtid som bibliotekarier. Men att stå emot den allt hätskare stämningen under 1917 är svårt, och när inbördeskrigets våldsamma urladdning är ett faktum står de på olika sidor.

Huliganer. Banditer. Drägg.

Under det oroliga året 1917 blir den 19-årige borgarpojken Carl-Rudolf Gardberg allt hätskare i sina dagboksanteckningar. Antagonismen mellan röda och vita tilltar i hela Finland, och Carl-Rudolfs hemstad Åbo är verkligen inget undantag. Då kriget bryter loss beslutar han och hans två yngre bröder, John och Gustav, sig för att ansluta sig till de vita. De hamnar i den så kallade Nystadskåren och krigshändelserna för dem småningom till Åland, där de strider mot röda och ryska styrkor. Senare under vintern 1918 reser kåren upp längs svenska kusten, runt Bottniska viken och ner mot frontlinjen strax norr om Tammerfors.

Boken Över branten. Bröder i krig 1917-1918, bygger på Carl Rudolfs och hans bröders dagboksanteckningar och brev. Via dessa texter ger den en inblick i hur inbördeskriget kunde upplevas av de mycket unga män – eller pojkar – som deltog i det. Den är skriven av småkusinerna Annvi och Anders Gardberg, som alltså hittar varsin farfar i John respektive Carl-Rudolf. Medförfattare är även historikern Aapo Roselius.

Boken är emellertid inte bara en gestaltning av den vita erfarenheten. Som en slags motberättelse får läsaren också följa en ung man på den röda sidan: Allan Wallenius var Åbobo och bibliotekarie på det bibliotek där Carl-Rudolf sommarjobbade.

– Carl-Rudolf tyckte mycket om Allan och uppfattade honom som öppen, rättfram och trevlig. Han visste en massa och kände de poeter som Carl-Rudolf beundrade. Båda var romantiskt lagda och i en annan värld kunde de ha blivit kollegor och vänner, säger Annvi Gardberg, som till vardags är redaktör och dokumentarist vid Svenska Yle.

Hon säger att den korresponderande röda motberättelsen var viktig, men de facto inte så lätt att hitta.

– Det finns inte så mycket skrivet, och på den röda sidan brändes mycket upp, eftersom dokumenten kunde vara livsfarliga efter kriget. Allan råkade ha en mamma som värdesatte honom högt och sparade allt. Och så hade han också vänner i Sverige som fick brev.

PROFIL

Annvi och Anders Gardberg

Annvi Gardberg är redaktör och dokumentarist vid Svenska Yle, där hon bland annat gjort flera radiodokumentärer om inbördeskriget 1918. Annvi är sondotter till John Gardberg.

Anders Gardberg är överste, och har bland annat fördjupat sig i Ålands strategiska ställning.

Boken Över branten Bröder i krig 1917–1918 handlar om deras farfäder bröderna Carl-Rudolf och John Gardberg samt om en tredje bror, Gustav Gardberg, och revolutionären Allan Wallenius. Historikern Aapo Roselius, som bland annat doktorerar om inbördeskriget 1918 och har forskat i minneskulturen om Finlands inhemska krig, har fungerat som medförfattare.

Boken ges ut av åländska PQR i februari, men distribueras av Förlaget M.

Ärofull död

Genom brev och dagböcker blir de unga männens personliga erfarenheter och reflektioner kring händelserna tillgängliga. Visst refereras också de politiska skeendena och krigshändelserna, men i fokus står den psykologiska resa som Allan, Carl-Rudolf och hans bröder gör: hur de påverkas av sin tid, tvekar – och radikaliseras.

– 1917 var Allan redan socialdemokrat, men det var ju ingalunda alla socialdemokrater som blev revolutionärer. Allan var själv uttalad pacifist men gick sedan med i revolutionära kommittén. Carl-Rudolf var för sin del ganska fredlig, kallade sig liberal och skrev att han vill ha förståelse för arbetarnas krav. Men småningom tilltog hätskheten parallellt med matbristen, arbetslösheten och konflikten med Ryssland och politiker som inte kunde samarbeta, berättar Annvi.

Hon och Anders påpekar att de här unga männen både var klarsynta och barnsliga på samma gång. Det visste nog vad kriget handlade om, att det var ett inbördeskrig. Allan hymlar inte om rött övervåld i början och Carl-Rudolf är medveten om att vapnen kommer att riktas mot egna landsmän. I sina sämsta stunder skriver han att upprorsmakarna inte "ska visas någon nåd", i sina bästa inser han att kriget "ska slita upp sår som sent ska läkas". På båda punkterna ska han bli sannspådd. Men han och Allan romantiserar den "ärofulla döden", vare sig det är revolutionen eller fosterlandet den ska tillägnas.

– Det är väldigt mycket patos, säger Anders, och tillägger:

– Det som slagit mig är likheterna med våra tiders debatter och bubblor på sociala medier. Borgarna och arbetarna levde på den här tiden i hög grad i sina egna bubblor. Det finns förstås skillnader mot i dag också, men om man i dag säger att "det där är bara prat" så visar utvecklingen 1917 hur man kan gå från prat till handling.

Anders Gardberg, själv överste i det militära, har också slagits av hur otroligt spontant och amatörmässigt kriget fungerade till en början. Den 20 januari 1918 skriver Carl-Rudolf att han skulle vilja ta värvning i Österbotten men att han trots allt måste koncentrera sig på sina studier – bara ett par dagar senare har hela hans gymnasieklass högtidligt beslutat att dra ut i krig. På motsvarande sätt kunde röda garden efter en dag vid fronten – i ideologiskt riktig demokratisk ordning – hålla en omröstning, och sedan meddela befälet att det här var inget för oss, vi sticker hem. På båda sidor var det ont om vapen, och förmågan att hantera de som fanns var usel.

Efter kriget

Så hur påverkade kriget de unga männen? Ja, mycket olika skulle det visa sig. Allan Wallenius hörde till de ungefär 10 000 personer som gick i landsflykt efter det röda nederlaget. Han fortsatte kämpa för sin socialistiska ideologi utomlands och omkom sedermera i Gulag.

Bröderna Gardberg överlevde alla tre, men kriget verkar ha satt lite olika spår i dem.

Carl-Rudolf blev bibliotekarie och deltog i historieskrivningen om Nystadskårens historia. Han delade också med sig av sina erfarenheter till sin sonson Anders då han var barn, men mer i en form av äventyrsberättelser, där de vita lurade en rysk enhet att ge upp genom att bluffa och uppträda i vinternatten med gärdsgårdsstavar i stället för gevär. Anders berättar att han minns hur häftigt farfadern reagerade på hans intresse för de röda fanorna på första maj. Och då han som 11-årig pojke började sparka boll med socialdemokratiska Turun Pyrkiväs D-juniorer var Carl-Rudolf chockad. Inbördeskrigets skiljelinjer mellan rött och vitt levde kvar i honom hela livet.

Något av en gåta är Annvis farfar John, som var en flitig dagboksskribent fram till Nystadskårens första strider på Åland. Efter dem vilade hans penna för resten av kriget. Senare i livet tog han kraftfullt avstånd från Lapporörelsen och var med om att grunda Arbetarinstitutet i Karis. Han verkar ha velat vara en brobyggare, men var också påtagligt ovillig att blicka bakåt. Kanske var det för svårt? I ett brev till en tidigare klass- och stridskamrat 1965 förklarade han sin ovilja att skriva om 1918 i något tvetydiga ordalag: "... om där är något väsentligt ogjort, så är det väl riktigast att det göres av sådana som kunna se opartiskt på saken. Det är inte vår sak att skriva vårt eget äreminne – vi ha rätt att försvara oss mot feltolkningar av våra avsikter, men också i fråga om sådant måste vi med ett kyligt omdöme avgöra när vi ha större orsak att tiga än att tala eller tvärtom."

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33