Vågar Borgå stift och biskopen inse lägets ohållbarhet?

Bild: Wilfred Hildonen

Man kan befinna sig mellan tvenne eldar, men det är svårare att sitta på två stolar samtidigt. Det är helt enkelt en i längden omöjlig sits för Finlands folkkyrka att predika dubbla budskap; att tala med kluven tunga.

I en insändare rubricerad "Varje människa är skapad till Guds avbild" (HBL Debatt 2.2) skriver Björn Vikström att "Motstridiga teologiska åsikter kommer det alltid att finnas i kyrkan, men vi bör kunna föra engagerade samtal med intellektuell ödmjukhet och med bevarad respekt för varandras uppriktiga tro, även om vi kommer till olika slutsatser i etiska frågor."

Som jag ser det är det just de olika slutsatserna i moraliska frågor som är kruxet, inte bara det att "skribenter och predikanter offentligen" kan (och jag väljer att använda presens och inte imperfekt "kunde") "vräka ur sig nedsättande omdömen om de homosexuella och deras livsstil", som Borgå stifts biskop också formulerar saken.

Nu har Vikström valt att varna kaplan Markus Engström i Kristinestad för nedsättande språkbruk om homosexuella i en insändare i Syd-Österbotten.

Engström replikerar i Syd-Österbotten (4.2) att det är sorgligt att han inte har en chef som tänker likadant. Och på Kyrkpressens nätsida (4.2) karaktäriserar han det som en förtroendekris mellan honom och kyrkans homoliberaler. På frågan om han kommer att fortsätta predika Guds ord (enligt Engström, min tolkning), trots konsekvenser för honom själv, är svaret: "Absolut. Det är en stor principiell fråga om man får predika Guds ord i Finland eller inte. Det här är en megaskandal."

Visserligen är det slag under bältet att stämpla homosexuella och ta till ord som avskyvärd, misslyckad, onaturlig, söndrig – men det handlar ju till syvende och sist inte om invektivens art och gradskillnader utan om själva budskapen.

Finlands samtliga biskopar må utdela varningar till höger och vänster, besöka församlingar landet runt bäst de vill. Ändå kvarstår själva vidden av problemen, som på ytan handlar om oacceptabelt språkbruk, men i grunden (hälleberget) om olika människosyn och tolkningar av Bibeln; helt enkelt om vitt skilda gudar.

Det spelar ingen roll om kaplaner som Engström i det offentliga (inklusive kyrkans salar) friserar sitt språkbruk för syns skull eller om kyrkoherdar som Daniel Norrback (Engströms kollega i Kristinestad) idkar avhållsamhet i sociala medier, deras inställning kvarstår och är redan noterad.

Det här förstår både Engström och Norrback. Frågan är om Borgå stift med Vikström i spetsen vågar inse lägets ohållbarhet.

Som alla vet, såväl sådana som anser att homosexualitet är naturligt (eller åtminstone acceptabelt) och sådana som tycker det rakt motsatta, handlar det inte bara om två män i samma båt, Engström och Norrback. "Förtroendekrisen" inbegriper betydligt fler skallar.

I sin insändare talar Vikström om respekt för "varandras uppriktiga tro" och efterlyser "intellektuell ödmjukhet". Men hur skall det lyckas inom en och samma kyrka om den enas uppriktiga tro vill förbjuda den andras uppriktiga tro, avfärda den som synd och Gudsfientlig. I sådana situationer kunde man utnyttja intellektuell ödmjukhet till att konstatera att det är fråga om vad man säger, inte bara eller främst om hur man säger.

Gunnar Högnäs Åbo