Våga riskera magplask

Jag kanske dyker lite bättre än henne, men jag gör det mycket mera sällan och verkar inte tycka det är lika roligt. Kanske för att jag inte försöker bli bättre?

Det är sommar och jag jobbar inte. Jag gör det som folk gör mest: är lite hemma, lite på sjön, lite på barnens fritidsaktiviteter. Äter sill och målar hus. Cyklar till stranden för att simma och skrapa av färgen från armarna. Går på konserter. Och dyker från trampolinen i Replot gästhamn och tänker på familjens sjuttonåring, och hennes approach till att hoppa i med huvudet före.

"Pappa, kolla, är det bra nu, pappa, titta då" lät det redan när hon var fem. I dag är hon sjutton, men det låter fortfarande likadant. Att dyka, det är för henne inte bara att slänga sig i sjön, utan något som man gör för att göra det bättre. Varje gång. Ibland blir det magplask, ibland inte, men när hon kommer upp till ytan frågar hon alltid om det var bra. Och så dyker hon igen. Hon är inte särskilt bra på det, men hon tycker det är roligt. Jag kanske dyker lite bättre än henne, men jag gör det mycket mera sällan och verkar inte tycka det är lika roligt. Kanske för att jag inte försöker bli bättre?

Glädjen över att lära sig borde jag som lärandeforskare veta allt om. Men den här sommaren har gett mig många möjligheter till praktisk påminnelse om det självklara. Som när svågern behövde hjälp för att lägga ut ett par tyngder till sin flytbrygga. Att glida ut fyra fyrtiokilos betongklumpar på ett par längder kätting, hur svårt kan det vara? Ganska svårt, visade det sig. Och ganska roligt. Både för en själv och andra. När vi båda två låg på knä på det lilla fördäcket på hans båt, med tampar och kätting invirade i varandra var vi så uppenbart opraktiska att vi höll på att fnissa oss i sjön. Men vi fick dit den första tyngden, och de tre sista gick redan bättre och snabbare. Flamset över oförmåga övergick så småningom i glädje över att ha lärt oss något.

Till medelålderns möjligheter, särskilt om man har tonårsbarn, hör att inse att sådant som man anser sig vara bra på, som att cykla eller segla, kan behöva ordentliga uppfräschningar. Och när barnen på olika sätt åker ifrån en så är det så mycket roligare att i stället för att fortsätta som man alltid gjort och stadigt bli äldre och tröttare försöka lära sig av dem. Som att använda armarna när jag skall spurta på cykeln. Eller gippa en segeljolle lite smidigare genom att skota rätt.

Så när semestern nu så småningom tar slut kommer jag att kunna komma tillbaka till jobbet som en mycket bättre gippare och spurtare. Just det behöver jag som dekanus inte så ofta. Men det jag tror jag skulle behöva mera av är den orädda glädje för magplask som präglar semestergörande när det är som bäst. Att tillåta sig att inse att man kanske inte är så bra på det man gör som man trott, men att i stället för att bli nedslagen av det försöka lära sig hur man ska göra det bättre, av och tillsammans med dem som är med. Att komma ihåg att det att man försöker lära sig inte innebär att man inte redan kan, och att det därför inte finns något självändamål i att så snabbt som möjligt försöka få saker att bli rutin. Att våga riskera magplask, också när ålder och position kan få en själv och andra att tro att man nu hör till dem som kan i stället för till dem som lär.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39