Våga ringa

Om ringandet minskar blir det allt viktigare att formulera sig sakligt och korrekt i skrift.

Jag hör om en ung man som är bra på sociala medier och mejlar flitigt på jobbet. Men han kommer ändå inte att få sitt arbetskontrakt förlängt. Han klarar nämligen inte av att ringa telefonsamtal.

Berättelsen slungar mig tillbaka till 70-talet. Jag minns stålrörsfåtöljen med brunt tyg och hyllan där den gröna telefonen med fingerskiva stod, liksom omgiven av ett kraftfält som lockade och skrämde.

Pappas patienter ringde och vi fick inte prata bredvid mun om det vi hört. Mamma skötte ärenden och jag lyssnade hur det lät när hon talade på finska i den tunga luren.

Jag var ett ängsligt barn och vägrade länge svara i telefonen. Jag minns faktiskt gången då jag äntligen vågade lyfta luren och säga mitt namn och lättnaden över att det var mammas väninna och ingen främmande som ringde.

Sen gällde det att våga börja ringa vart som helst, vilket blev en lång mognadsprocess för mig. Jag minns skammen över att ha ringt fel, de svettiga lapparna med stödord på finska, hur jag gruvade mig för att ringa vissa samtal och sköt upp dem så länge det gick. Och jag vet inte varför, men att be om att få tala med någon som kunde svenska kändes genant, vilket ofta gjorde ringandet onödigt svårt.

Våra barn stirrar förskräckt på mig när jag berättar om hur man som ung på min tid darrande av nervositet ringde hem till någon man blivit förtjust i och hoppades att det inte skulle vara en förälder som svarade och man blev tvungen att presentera sig och förklara sitt ärende.

Och faktum är att våra ungdomar nästan enbart ringer korta samtal till familjemedlemmar om akuta praktiska ärenden. Min man och jag har naturligtvis aldrig behövt göra som min pappa, som med bister min viftade med en lapp med förkortningen IBIT framför näsan på mig när han behövde ringa och jag babblade med någon kompis. Det stod för "Inte bo i telefon". Nej, våra ungdomar kommunicerar förstås via Snapchat och Whatsapp. De skickar foton, videor, emojier och röstmeddelanden till sina vänner.

Jag undrar om vi borde öva på att ringa viktiga samtal här hemma, för det är inget man gör i skolan. Och tyvärr gör många arbetsgivare de unga en björntjänst genom sina ansökningsförfaranden. I stället för att be intresserade ringa upp och fråga efter sommarjobb, hänvisar de ungdomarna till formulär på nätet. De flesta unga får inte ens träna på kommunikation per e-post i de här sammanhangen, eftersom arbetsgivarna tydligen sällan sätter resurser på att mejla svar till dem som inte blir anställda.

Om ringandet minskar blir det allt viktigare att formulera sig sakligt och korrekt i skrift (och inte avsluta sin arbetsansökan med "puss, puss", som en ung person i Sverige faktiskt gjorde). Men kravet på att ringa samtal i arbetslivet kommer inte att försvinna och steget från Snapchat till att delta i internationella videokonferenser får inte bli för långt.

Vem skulle förresten på 70-talet ha kunnat ana att Hedvigs telefon med tv-ruta som hon ringde till sin syster med i barnprogrammet "Från A till Ö" en dag skulle bli verklighet?

Katarina von Numers Ekman modersmålslärare och författare