Våga reformera tryggheten

Statssekreterare Martti Hetemäki.Bild: Jussi Nukari

Det frågas i tilltagande grad om vi en dag tvingas se att den demokratiska eran visar sig ha varit en parentes. Det finns en besläktad fråga med bäring på den demokratiska utvecklingen: Måste vi acceptera att full sysselsättning inte längre kan nås? Att den hörde till uppbyggnadsfasen efter krigen? Den politiska följdfrågan lyder då: Hur löser vi det?

Full sysselsättning brukar väl definieras som ett läge där alla har arbete, utom de som – under en kort tid – befinner sig mellan två arbeten.

Vi är långt ifrån det läget. Finland har 350 000 arbetslösa. Det är dubbelt så många som när man i mitten av 1970-talet fann läget så prekärt att man bildade den så kallade nödlägesregeringen.

Vi vet i dag att Urho Kekkonens mål med den piruetten var att återinföra folkdemokraterna (föregångarna till Vänsterförbundet) i regeringen.

Men samtiden gick på blufftermen eftersom 150 000 arbetslösa var många nog.

Fyrtio år senare har vi en relativt ny term att hantera: Sysselsättningsgraden, den som berättar hur stor del av den potentiella arbetskraften som är i arbete.

I Norden sysselsätter Sverige den högsta andelen, tätt följd av Norge och Danmark.

Finland, med 68,5 procent, ligger minst fem procentenheter efter.

Siffrorna berättar bland annat att det hos oss är färre som ska finansiera livet för de icke-sysselsatta.

Det råder politisk enighet om att vi ska höja sysselsättningsgraden. Enigheten tar slut där, men inte känslorna.

Högsta tjänstemannen vid finansministeriet, statssekreteraren Martti Hetemäki sa nyligen i HS (10.8.2016) att den högre sysselsättningsgraden i övriga Norden delvis kan förklaras av att löne- och inkomstskillnaderna har blivit större.

I HS-artikeln var ordet delvis inte kursiverat. Det var tydligt nog trots det.

Det gick som det brukar. Hetemäki fick sig påskrivet att han hoppas på ökande löneskillnader.

Insändar- och andra skribenter upphöjde Hetemäki till cynismens banérförare. Hans delvis fick stå för att han ser ökade löneskillnader som vår räddning.

Det svåra med arbetslösheten är att den så djupt berör vår mänskliga önskan att leva ett drägligt liv.

Men arbetslösheten är också en samhällsterm och är i den meningen ett utslag för en misslyckad prissättning på arbetsmarknaden.

En betydande del av vår arbetslöshet försvinner inte den dag ekonomin återgår till livet före 2008 (vilket den knappast gör).

Digitaliseringen och globaliseringen har på ett grundläggande sätt förändrat också arbetsmarknaden.

Klyftan mellan kunniga och icke-kunniga vidgas.

De framgångsrika överblickar en växande internationell marknad, de icke-kunniga är hänvisade till en lokal marknad av avtagande efterfrågan – givet dagens lönenivå.

Välfärdstaten skapade sina skyddsnät vid och för en annan tid. Trygghetssystemet skulle hjälpa den drabbade över en tillfällig svacka. Det nya jobbet ansågs ligga bakom hörnet. Välfärdsstaten hade en kort tid att överbrygga.

Det börjar kännas länge sedan.

Men, hör man folk säga, vi hade mindre pengar förr, men vi kunde ta hand om alla trots det.

Det var innan vi öppnade gränserna.

Med världen som en enda ekonomi är det inte längre givet att de lokala arbetsmarknaderna – de nationella – kan upprätthålla full sysselsättning.

Och då gäller detta: Om arbetsmarknaden inte kan svälja alla arbetssökande faller de bort som är fel prissatta.

Att säga detta är inte cynism.

Företag som anställer gör det per kalkyl, inte för att man har ett gott hjärta.

Mot Hetemäkis realism skallar ett kvardröjande önsketänkande: Man ska väl få en lön som man kan leva på? Färre frågar vem som ska betala den.

Cirka 350 000 personer är hänvisade till att leva på stöd.

Eftersom förändringen är permanent måste vi återföra den sociala tryggheten till ritbordet.

Där möter vi denna fråga:

Är det någon skillnad mellan att leva på en viss mängd, politiskt definierad, stöd och att få en del av mängden som lön, som kompletteras med stöd?

Det torde vara detta som Hetemäki avser när han ser ökande löneskillnader – fler låglönetagare – som ett element i strävan efter en högre sysselsättningsgrad.

Det finns invändningar. Kan inte företagen utnyttja läget och på sikt öka andelen som går på lägre lön?

Inga välfärdssystem är vattentäta, men det kan inte vara ett argument för att dra in dem eller strunta i reformer.

Man kan också fråga sig om lägre löner som blir permanenta alls ökar välfärdens ekonomiska muskler eftersom låga löner beskattas lågt.

Men att inte göra något alls är den största cynismen.

Lägre ingångslöner kan vara en väg för en del att komma in i arbetslivet. Om det är den enda, är det inte omoraliskt att inte ta den vägen?

Vi har vaknat oförlåtligt sent när det gäller medborgarlönen eller besläktade fenomen. Vi har hämmats av moralistiska sidoblickar. Vi har cementerat modeller som i sin byråkratiska Kafka-värld i regel inte är på den drabbades sida.

Varje reform måste föra in en ökad grad av smidighet – definierad vid varje byråkratiskt vägskäl ur stödtagarens synvinkel.

Medborgarlön eller så kallat lönestöd, där medborgaren går in med en sedel (i det färska socialdemokratiska förslaget dimensionerad till 750 euro i månaden) – modellerna tar inte slut. De årliga budgetförhandlingarna är dock definitivt fel arena.

Vi har försökt tidigare. I den beramade Sata-kommittén blockerade partierna varandra i något som måste karaktäriseras som höjden av cynism.

Så hur vore det om partierna vågade gå till val 2019 på en reform som ser människan?

Vi måste ersätta ett havererat system med ett människovärdigt alternativ. Det bör kunna ge en valrörelse där partierna tvingas avslöja sitt verkliga jag när det gäller grundläggande humanistiska värderingar.

En demokrati som inte ser till människovärdet riskerar på sikt sluta den befarade parentesen.

Torbjörn Kevin

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33