Vädret i Sápmi

En kvinna demonstrerar för samernas rättigheter. Arkivbild. Bild: Evy Nickström

Men om man är tyst, eller låter sig nedtystas, blir man aldrig hörd. Då står man i snålblåsten.

Skall man säga Sápmi eller Lappland? Får man inte längre säga Lappland? Petra Laiti konstaterade i en kolumn (HBL 6.5) att, "det heter Sápmi, inte Lappland". Något senare intervjuades språkvårdare Anna Maria Gustafsson, och hennes budskap var att Sápmi inte var entydigt och att man inte kan undgå att markera någon form att positionering vilket namn man än väljer. Området som Sápmi täcker bebos ju av andra grupper, människor som varit bofasta i generationer men som inte är samer. Gustafsson rekommenderar att man använder Sápmi, men då lite som Svenskfinland för att beteckna en gruppsamhörighet i ett område där det också finns andra invånare. Dessutom avråder hon från att använda det svenska ordet Sameland. När skall man använda det lokala språkets namnform när man talar sitt eget språk? Vi vet hur störande det kan kännas när våra nordiska grannar glatt meddelar att de kommer till Helsinki. Rådsunionen blev i något skede Sovjetunionen, men vi talar om Förenta staterna inte Unitedstaterna. Däremot läser vi om Belarus i pressen nu för tiden. Man kan bli förvirrad med mindre. Det finns inga entydiga regler och varje namn har sin egen historia och sitt sammanhang. Dessutom kan det finnas ett maktförhållande inbyggt. Våra nordliga områden har varit föremål för en rad olika namnformer under årens lopp. Gemensamt för dem alla är att de har dikterats söderifrån.


Redan på sent 1800-tal ville man i Sverige markera att de nordligaste delarna var en integrerad del av ett industrialiserat och modernt land. Lappland ansågs vara arkaiskt och väcka felaktiga associationer, och man lanserade namnet Norrland. I Norrland hade en av Europas största järngruvor öppnats för exploatering och det nya namnet integrerade de nordligaste områdena i ett homogent och modernt Sverige-begrepp.

I Norge ville man inte vara sämre och det konstigt klingande Finnmark döptes om till Nord-Norge av fosterländskt sinnade Oslo-administratörer på 1920-talet. Också här ville man markera en nationell moderniseringsprocess. Förutom Finnmark så fanns även benämningen Hålogaland, en historieromantisk benämning för Finnmark introducerad på 1800-talet ur de gammalnordiska sagornas skatt. På 1920-talet hade nationalromantiken gjort sitt och futurismen lockade. Det unga Finland byggde stolt ett vattenkraftverk vid Imatraforsen, som ju omnämns i Kalevala.


Namngivningens politik återspeglar vad man anser området vara till för och vem som skall bestämma och vara delaktig. Så sent som 1994 lanserades namnet Barents-området. Plötsligt hade skräcken för järnridån förbytts till berättelsen om sekel av harmonisk s.k. Pomor-handel – i bästa nyliberala och anti-etatiska anda – mellan norska och ryska Ishavskustinvånare. Och nu alltså Sápmi, en markering av områdets ursprungsbefolkning om rätten att ta för sig i kampen om språkbruk och därigenom även större politiska frågor. Vi känner till mönstret och visst är det lite komiskt att ur ett Helsingforsperspektiv ta del av "vädret i Svenskfinland" i morgontidningen. Men om man är tyst, eller låter sig nedtystas, blir man aldrig hörd. Då står man i snålblåsten.

Peter Stadius är professor i Nordenstudier vid Helsingfors universitet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning