Vådan av att vara vänsterhänt

Den fiktiva kriminalkommissarie Van Veeteren hävdar att det inte existerar några mönster i det som händer i världen, att det bara är människan som tänker fram dem för att känna sig trygg. Håkan Nesser däremot skapar ett subtilt och elastiskt mönster i sitt romanbygge, där han sammanför sina två originella gestalter, Van Veeteren och Barbarotti.

KRIMINALROMAN

Håkan Nesser

De vänsterhäntas förening

Albert Bonniers förlag 2018

Vad göra då man har två originella litterära gestalter, som hamrats in i publikens medvetande och ropar efter att få återkomma, men redan gett det kanske något förhastade löftet att romanserierna om dem är avslutade?

Håkan Nesser har för sin del löst problemet genom att skriva en berättelse – aktuella volymen De vänsterhäntas förening – där varken kriminalkommissarie Van Veeteren (senast aktuell för femton år sedan) eller inspektör Gunnar Barbarotti (senast aktuell för sex år sedan) får ensamrätt till huvudrollen. Men där de båda tar plats och också för första gången – men kanske inte sista, vem vet – förs samman i konkreta möten.

Bild: Pressbild

Det här sker inom ramen för en utredning, som ursprungligen avslutats 21 år tidigare. Då har fem personer med ett gemensamt förflutet inom det udda sällskapet "De vänsterhäntas förening" samlats för en återträff på Mollys pensionat. Platsen har sedan brunnit, och fyra personer hittats döda i ruinerna. Den saknade femte medlemmen utpekades den gången som skyldig till morden, och fallet ansågs löst – också om det återstod att fånga in mördaren.

Men när han 21 år senare faktiskt hittas, nergrävd i närheten av pensionatet, kan man fastställa att han troligen dödats vid samma tidpunkt som de fyra kamraterna. Så är fallet plötsligt igen vidöppet, och den numera pensionerade Van Veeteren dras en aning motvilligt in i det – fast helt ovillig är han ändå inte, eftersom han inte gillar tanken på att han skulle lämna något misslyckande efter sig.

Tidsplan som samspelar

Berättelsens struktur är raffinerad, med ett skeende som sträcker sig över ett halvsekel. Nesser skildrar dels de vänsterhänta killarnas och tjejernas uppväxtår på 1960-talet, dels den ödesdigra utvecklingen mot kvällen då morden sker (1991) och slutligen den realtidsperiod då utredningen återupptagits.

Och de olika tidsplanen kan naturligt samspela och förstärka varandra, ett tecken så gott som något på att författaren har god hand med hantverket. Nu hävdar Van Veeteren visserligen att det egentligen inte existerar några mönster, att det är människan som tänker fram dem för att känna sig trygg, men Nesser skapar ändå onekligen ett subtilt och elastiskt mönster i sitt romanbygge.

Det är också välgörande att få dras in i det långsamma tempo som är en självklarhet så länge den pensionerade kommissarien får råda. Han har med stigande ålder snarast blivit ännu mer existentiellt orienterad, fast i stället har hustrun Ulrike tagit en aktivare roll och gör sitt bästa för att driva det konkreta arbetet framåt.

Och eftersom en del av utredningen sträcker sig ända till Sverige – dit den enda överlevande vänsterhänta medlemmen flyttat – inkluderas också Gunnar Barbarotti och kollegan Eva Beckman, om än i något mer anspråkslös grad.

Den förträngda Händelsen

När medlemmarna i "De vänsterhäntas förening" kallas till återträffen kastas de alla tillbaka till något som inträffat under deras gemensamma tonårstid och som de aktivt försökt glömma. "Det där som begravts. Händelsen." Vad den händelsen inneburit förblir i det längsta en ruggig hemlighet, som bidrar till att ge texten laddning och framåtdriv.

Och också om personporträtten efterhand blir både många och otuktade verkar Nesser kunna hålla kvar ett genuint engagemang i dem alla. Han lyckas inte bara göra dem levande och lite spretiga, utan lägger också ut ett försonande skimmer som får läsaren att känna sympati också för de mindre framgångsrika eller laglydiga existenserna.

Vill man hitta något att invända mot i romanen kunde det i all enkelhet vara att 550 sidor trots allt är en aning överdrivet också för den här välsvarvade historien. Fast den olägenheten balanseras tillfredsställande av att Nesser skriver så underhållande som han gör, utan att hemfalla åt lättköpta lösningar. Här finns en myckenhet underskruvad humor och vänlig ironi, i första hand i de scener där Van Veeteren och hustrun Ulrike kommunicerar – som det gamla par de är.

Själv trodde jag mig i ett tidigt skede ana vem som dödat de fem på pensionatet, men Nesser lyckas i varje fall blanda bort korten så att jag till slut inte har någon koll över huvud taget. Den förvirringseffekten är i sig inte nödvändig ens i en kriminalroman, men visst kan den trigga mottagaren. Så när slutspurten närmar sig är det enbart sträckläsning som gäller.

Henrik Jansson Författare

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00