Vad vill folket säga?

Efter ett tag blev jag trött. Sedan gjorde jag vad alla eliter gör i motsvarande situationer, slog dövörat till.

Populisterna hävdar att eliten inte lyssnar på vanligt folk. Det är förmodligen sant. Men vad vill folket säga?

Jag erinrar mig en episod från tiden då jag var budget- och personalansvarig institutionsföreståndare vid Tekniska högskolan. Det gamla statliga systemet med fasta löner skulle ses över. Det nya systemet innebar att en kommitté bedömde först befattningens kravnivå, sedan individens meriter. Många upplevde att de hade blivit styvmoderligt behandlade. Det var kö bakom dörren.

Alla hade samma att säga. Mitt jobb är kritiskt viktigt, inte bara för institutionen, utan för skolan, industrin och Finlands internationella rykte. Och jag, jag är minsann bäst i klassen, men fatalt missförstådd och gravt underkompenserad.

Om alla hade fått vad de begärde skulle institutionen ha behövt antingen en dubbelt så stor budget eller avskeda halva personalen. Inför denna svallvåg av infantil omnipotens var det lönlöst att påminna om Immanuel Kants kategoriska imperativ: handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag. Efter ett tag blev jag trött. Sedan gjorde jag vad alla eliter gör i motsvarande situationer, slog dövörat till.

Vad vill folket att eliten, särskilt politikerna skall fatta?

Man kan skapa sig en uppfattning genom att följa mediebruset. Det mesta som sägs kan kokas ner till två krav. Vi vill ha mer av allt. Någon bör göra något.

Om politikerna bara förstod hur jävligt jag har det skulle de skynda till hjälp. Detta är den lutherska villfarelsen, den barnsliga tron att staten är välvillig och att den offentliga sektorn alltid hanterar skattemedlen på det mest effektiva sättet till medborgarnas fördel. Pappa skall betala. Gör han inte det måste det bero på att han inte förstår.

Emedan partierna blivit karriärmaskiner för politiska broilrar saknar många beslutsfattare personlig erfarenhet av livets vedermödor. Men många har också jobbat upp sig från fattiga förhållanden, till exempel Raimo Sailas.

Någon som han kunde ställa motfrågan: Jag vet visst hur det känns att vara fattig. Men hur många av er har någon aning om hur det känns är att vara budget- och resultatansvarig chef?

Pappa förstår nog, men kan inte betala, eftersom ekonomin går dåligt. Han måste ta hänsyn också till barn och barnbarn.

Här bör man faktiskt lyssna på Immanuel Kant. Om du får som du vill, bör inte också alla andra i samma situation få likvärd behandling? Hur skulle det då se ut? Eller menar du kanske att du och din grupp borde tilldelas speciella förmåner, att ni skulle upphöjas över andra till en, just det, ny elit? Och sedan kommer också ni att sluta lyssna.

Men nu har jag nog överdrivit. Visst ställer folket också krav som inte kostar pengar men innebär ökat eget ansvar. Till exempel att tillåta skjutandet av rådjur, skarv och varg.

Paul Lillrank professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning