Vad vill det säga att svara på brev?

Bild: Pressbild

"Man kan också säga att hon ljuger. Eller att hon hycklar." Merete Mazzarella kommenterar det svar hon fått på sitt brev till statsministern.

Den offentliga brevkampanj riktad till Juha Sipilä i hans egenskap av statsminister som drygt sjuhundra personer deltagit i har statsministern som bekant reagerat på genom att först få breven klassificerade som privatbrev och sedan överlämna dem till inrikesminister Paula Risikko. Och nu har Risikko i sin tur svarat på sin blogg.

Svarat?

Om det här är att svara så är det åtminstone ett utomordentligt oartigt sätt. Varför ska vi behöva läsa en blogg på inrikesministeriets hemsida? Om Risikko verkligen vill nå ut till alla brevskrivare – vars synpunkter hon nu upprepade gånger sagt sig vara så glad åt – så är det också ett ineffektivt sätt.

Nej, jag tror inte att nån av oss uppfattar att vi fått svar – inte ens om man försöker bortse från att vi inte fått svar av den person vi vänt oss till, nämligen statsministern. Risikko svarar inte på en enda av våra frågor. Hon bemöter inte vår oro över att Irak förklarades vara ett tryggt land just vid den tidpunkt då våldet och otryggheten där verkligen eskalerade. Eller över att Migris tjänstemän själva uttryckt bekymmer över sina förutsättningar att fatta rimliga beslut. Eller över att besvärstiden för asylsökande som fått avslag hastigt och lustigt förkortades. Inrikesministern svarar som en byråkrat som vill försvara den inrättning hon basar för genom att säga att det inte finns några problem.

Man kan också säga att hon ljuger. Eller att hon hycklar. Eller – nej, jag skulle inte vilja tro att det behöver vara samma sak – att hon helt enkelt svarar som en politiker. Byråkrater använder inte gärna ett moraliskt språk och om politiker gör det sker det mestadels hycklande: politiker från hela världen kan säga att människosmugglare ska fördömas och förföljas därför att de utnyttjar flyktingar. Sanningen är ju den att människosmugglare redan under andra världskriget var många judiska flyktingars enda hopp.

Man kan rimligtvis diskutera hur många flyktingar Finland kan ta emot. Jag – och många med mig – tycker att Finland borde ha klarat av att ta emot de trettiotusen som kom i fjol, ja, att vi troligen hade klarat av att ta fler. Sen är det en annan sak att man kan se framåt och säga att vi knappast kommer att kunna ta emot alla som framöver skulle behöva få komma: krig och sönderfallande stater i Mellanöstern och i Afrika lär leverera ständigt nya flyktingströmmar. Men man borde i hederlighetens namn kunna tala ett annat språk än det byråkratiska och politiska. Man borde också på regeringsnivå kunna vara öppen för en offentlig diskussion om vårt moraliska ansvar. När asylsökande som fått avslag går under jorden av fasa för att resa hem – eller rentav tar livet av sig – borde man kunna se situationen som ett moraliskt dilemma. Att se en situation som ett moraliskt dilemma är att medge att man gör fel hur man än gör och att sedan försöka tänka och känna sig fram till det minst onda alternativet. Om inte annat borde vår regering kunna medge att det skett misstag, att människor som skickats tillbaka till otrygga länder faktiskt har dödats eller skadats. Det enda man inte kan göra är att som Risikko påstå att allt är precis som det ska vara.

Det är inte bara omoraliskt det är också oklokt från både byråkratisk och politisk synpunkt för det är ett påstående som ingen vid närmare eftertanke kan tro på.

Merete Mazzarella Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning