Vad vi vet om varandra

Fars. Politikerparets relation räds rampljuset. Robin Sundberg, Marie Rosenberg, Kim Lindström, Catarina Diehl och Johannes Nordberg i AV-teaterns Skvaller. Bild: Oskar Silén

AV-teaterns årligen återkommande vinterpjäser har en lyster av svunna tiders föreningsengagemang och gemenskap.

Amatörteater

Neil Simon: Skvaller. Regi: Oskar Silén. På scen: Marie Rosenberg, Robin Sundberg, Danielle Engström, Johannes Nordberg, Gita Nylund, Tom Pallas, Catarina Diehl, Kim Lindström, Christian Holmström.

AV-teatern 22.11.

Fars brukar vara en genre som lämpar sig väl för amatörteater. I farten är man benägen att inte lägga märke till mindre skavanker och komiken gör att man gärna har överseende.

Skådespelaren Oskar Silén har under de senaste åren regisserat flera amatörteaterensembler och de flesta av dem som nu uppträder på Annegatan i Helsingfors har erfarenheter från många olika amatörteaterscener. Neil Simon är en rutinerad amerikansk pjäsförfattare och Skvaller hör till hans mest spelade stycken.

Utgångspunkten är, som det brukar vara i farser, kärlek med förhinder. Calle och Myrna firar tio års bröllopsdag. De har bjudit fyra par på middag. Dem får vi se, men värdparet är försvunnet. Herrn lär ha skjutit sig i örsnibben och var frun är, finns det olika tankar om. Det har skett en bilolycka där en BMW och en Porsche är inblandade. Gästerna dyker upp, och till slut en polis. Alla ska vilseledas, intrigen skrivs ständigt om, svetten lackar, blodet droppar, kroppar vrider sig av olika slags smärtor. Förutom den lagom engagerade polisen (Christian Holmström), har vi en advokat (Robin Sundberg), en psykoanalytiker (Tom Pallas) och en ung man som aspirerar på en fullmäktigeplats i Mörskom, Nylands minsta kommun (Kim Lindström) samt dessa herrars fruar eller flickvänner, samtliga utan yrkesroll. Av dem är sällskapets gladaste, den något naiva och varma Kira, spelad av Danielle Engström, kvällens stjärna.

Tempot i Skvaller är alltför jämnt för att fungera som fars. Man kunde tänka sig pjäsen som en undersökning av felslagna förhoppningar, en sondering av en överflödig överklass som inte har någon funktion längre – varken för sig själva eller för någon annan. Oskar Siléns regi räcker tyvärr inte riktigt till för att täcka en sådan tolkning. Bättre tolkning erbjuder själva pjästiteln: Vi skvallrar ivrigt om varandra, i själva verket är det mycket lite vi egentligen vet eller förstår. Aningen mer distans och ett tydligare grepp om rollerna hade gjort gott.

Barbro Enckell-Grimm

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning