Vad vi talar om när vi talar om lokala avtal

"Lokala avtal" har blivit ett kodord för en uppsjö olika uppfattningar, och ett första steg vore att börja tala klarspråk.

Allt kan inte läsas i de färdiga kollektivavtal som gjorts. Det är vid de slutna förhandlingsborden som dilemmat har kommit fram: Vad man över huvud taget talar om när man talar om lokala avtal.

Ett lokalt avtal görs normalt mellan arbetsgivaren och personalen i ett företag. Då finns det en skrivning i kollektivavtalet om att det här är något man får komma överens om lokalt, och om man inte gör det, så finns avtalet som stoppbräde. Många individuella frågor, som enskilda personers arbetstider, kan man också komma överens om med en enskild arbetstagare.

Men under förhandlingarna i höst har det också funnits förslag som handlar om att utöka arbetsgivarens beslutsrätt, eller att avtala om arbetsvillkor direkt med enskilda anställda. Under det som i den allmänna debatten svepande kallas för "lokala avtal" döljer sig alltså olika former av att driva saker utan någon särskild förhandling.

Den här tvisten bröt ut i öppen dager då EK:s ordförande Veli-Matti Mattila råkade vara frispråkig i en intervju: "Om inte de avtalsförslag som arbetsgivaren erbjuder duger, så kan arbetstagaren byta jobb."

Reaktionen från löntagarna lät inte vänta på sig. "Sådant arrogant ensamvälde hör inte till det moderna samhället. Mattilas syn på lokala avtal ger en dålig start för höstens branschavtalsrunda", bullrade Jorma Malinen, ordförande för tjänstemannafacket Pro.

Från industri- och tjänstemannafackligt håll bekräftas att det vid förhandlingsborden tvistats om de lokala avtalens väsen. De vanligaste områdena där arbetsgivarna velat utöka direktionsrätten eller avtala med enskilda medarbetare är arbetstider, löner och semestrar, enligt vad HBL erfar.

I lönefrågan har det handlat om lönepotterna, där det ofta varit praxis att man förhandlar om fördelningsprincipen med personalen. Nu har det blivit vanligare att arbetsgivare vill besluta ensamma hur potten ska delas ut.

Större fnurror på tråden har också uppstått: När bankerna strejkade handlade det till exempel om direktionsrätten – arbetsgivarens rätt att bestämma om arbetstiderna utan att avtala med personalen.

När industrifacket Teams styrelse i höstas förkastade några avtal handlade det också om missnöje med hur personalens röst skulle höras i fördelningen av lönepotterna, inte om själva nivån.

Samma missnöje signalerar pappersindustrins tjänstemän som strejkvarslade på tisdagen.

Att lokala avtal, som bättre passar in på enskilda företag, blir vanligare råder det ingen tvekan om. För det behövs förtroende, men på den punkten ser det fortfarande mörkt ut. Till en början kunde man använda rätt benämningar för rätt saker. Vill företagen ha möjlighet att avtala eller möjlighet att bestämma? Det är två olika saker.

Sylvia Bjon Reporter

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39