Vad tycker Gud om Downs syndrom?

Kyrkan firar 500 år sedan den stora reformationen i nådens tecken, men fortfarande omfattas inte alla nödvändigtvis av förståelse och barmhärtighet, till exempel de som väljer att göra abort.

Tonåringen och jag gick på bio. Hon skulle, inom ramen för en religionsuppsats, beskriva ett etiskt problem utifrån kristendomens värden och normer och ville därför se den tyska filmen 24 Wochen. Filmen handlar om ett par som får veta att barnet de väntar har Downs syndrom och ett allvarligt hjärtfel och den kretsar kring frågeställningar om fosterdiagnostik som kan leda till (sen) abort.

En och en halv timme senare lämnade vi salongen, stumma. Lösgodiset låg orört i påsen.

I år firar den evangelisk-lutherska kyrkan att det gått 500 år sedan Martin Luther presenterade sina teser och inledde den stora reformationen. Märkesåret går under namnet Nåd 2017.

Luther ansåg att personer med utvecklingsstörning var ett djävulens verk, "en kropp utan själ", och uppmanade sina samtida att dränka barn med utvecklingsstörning.

Om Luther i dag skulle plädera för abort av foster med en funktionsnedsättning kan vi bara spekulera om, men ny teknik och nya medicinska möjligheter föder nya moralkoder och nya etiska frågor.

Faktum är att fler foster med Downs syndrom aborteras bort nu jämfört med innan fosterdiagnostiken introducerades. Cirka 60 procent av alla Down-graviditeter i Finland och Sverige avbryts. Av tyska kvinnor som väntar ett barn som har diagnostiserats med en avvikelse eller svår sjukdom gör 90 procent en sen abort. Och i Frankrike tillåts abort hur sent som helst, till och med i nionde månaden, om fostret är skadat.

I Danmark, där fosterdiagnostik har tillämpats betydligt längre än hos oss, har man räknat ut att om utvecklingen fortsätter så kommer det sista barnet med Downs syndrom att födas 2030.

Det handlar om vilket slags samhälle vi vill ha när kraven på prestanda och effektivitet ökar. Är en värld utan specialbarn målet eller mardrömmen?

Även om vi i västvärlden betonar mångfald finns det allt mindre rum för dem som avviker från vår uppfattning om det normala, enligt Carolin Ahlvik-Harju i Kyrkpressen (12.1). Hennes doktorsavhandling i teologisk etik tar fasta på funktionsnedsättningar, fosterdiagnostik och människovärde.

– Tittar vi på läget i dag blir det bara tydligare att det är de som kan prestera, leverera och bidra till ekonomin som är önskade, eftersträvansvärda. De andra vet man inte riktigt vad man ska göra av.

Frågor om smärta, lidande och ett människovärdigt liv lindas in i debatten om fosterdiagnostik. Det handlar också om kvinnans rätt till sin kropp, om fostrets rätt till liv och livskvalitet och om våndan över att som blivande förälder tvingas välja utan att få se korten på förhand.

– Människor vill ha enkla lösningar, men de finns inte, säger Ahlvik-Harju.

Desto större orsak att inse att efterbörden borde bestå av barmhärtighet i stället för skuldbeläggande, oberoende av vilken lösning var och en väljer. Det är trots allt nådens år 2017.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning