Vad skall man med sådana som mig till?

Man kan strejka sig till lön, men inte till förtroende. Det behöver förtjänas, och ges, i en ömsesidig process med det omgivande samhället.

I dag skulle jag ha strejkat. Men sedan kom parterna överens. Konflikten handlade om tid och pengar, men också ett omfattande missnöje med regeringens tilldelning av resurser, och en uppfattat negativ attityd till universitetens verksamhet.

För mig innebar strejkvarslet att jag fick lov att på allvar fundera över vilka mina argument är för varför samhället skall bekosta min höga lön, min fria arbetstid och mitt eget inflytande över hur och om vad jag forskar och undervisar. Vad skall man med sådana som mig till?

Det är frestande att bli konkret, och påminna om cancerforskning, undervisningsmetoder och teknologisk innovation. Och visst, vi som forskar vid universiteten är jättebra på olika slag av ingenjörskonst, inom alla discipliner. Men det är inte just därför vi behöver högskolorna.

Anledningen till att jag är värd era skattepengar är inte i första hand tillämpningarna, även om de också är viktiga, utan det som är tillämpningarnas förutsättning: ny kunskap, som är sann och fri. Som är framtagen med tydliga och beskrivna metoder, som är kritiskt granskad av anonyma kolleger, och som uppfyller vetenskapliga spelregler för vad som är rätt och riktigt. Som är oberoende, med ett ansvar för att vara kritisk, oavsett vad det omgivande samhället just då råkar tycka om och värdera. Som inte underblåser fördomar, utan granskar dem. Som ändras, när någon kommer med bättre data och bättre teori. Som inte är beställningsarbeten, oavsett om beställningen är rimlig eller inte, utan resultatet av akademisk frihet och akademiskt ansvar.

I Österbotten, åtminstone på Vasabladets tidningssidor, har det varit en riktig vargavinter. Rädslor, seglivade fördomar och kampanjjournalistik har målat upp en bild av ett folk under ockupation, där ulven kommer ur skogen i natten och hotar hela samhällsfundamentet. För mig känns det som en ensidig debatt med orimliga proportioner. Men jag bor i stan och är inte viltforskare, så vad vet jag?

Men jag är säker på att jag vill ha mer än lokala medier, politik och Facebookdebatt för att ta reda på hur det är. Jag vill ha och behöver ett universitets kunskap för det. Någon som jag kan lita på när den säger att jag förstår att du är rädd, men att det baserat på forskning finns mycket liten anledning att vara det. Eller det motsatta: som säger att du tror du går säker, men att ny kunskap vet bättre. Som tar ansvar för och som har som sitt jobb att granska och korrigera mina fördomar.

Det är klart att universiteten ibland också gör fel. Vid enstaka tillfällen påverkar fördomar och förhoppningar om samhällelig uppskattning forskningsresultat. Någon enstaka forskare fuskar, eller slarvar. Olika historiska tidpunkter rymmer olika sanningar. Men jämfört med andra möjliga kunskapsauktoriteter är den vetenskapliga kunskapen ändå helt överlägsen. Särskilt för hur den tas fram, i öppen, saklig, empiriskt grundad argumentation, med respekt för åsikter och känslor, men utan att låta dem styra.

Därför hade jag strejkat, och därför är jag värd min lön.

Man kan strejka sig till lön, men inte till förtroende. Det behöver förtjänas, och ges, i en ömsesidig process med det omgivande samhället. Nu, när avtalet är klart och jag kan ägna mig åt arbetet med bättre mod, tror jag att jag behöver bli bättre på den ömsesidigheten. Inte för att anpassa eller leverera, utan för att berätta, visa och förklara. Vi måste ta den plats vi förtjänar.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42