Vad sägs om Wallgren eller Pettersson?

Bild: Arkivbild

Svenska Teaterns chefsval är också ett vägval, skriver teaterredaktör Isabella Rothberg, som kastar in två nya namn i tävlingen.

Svenska Teaterns nya chef kommer att ställas inför ett vägval. Tillspetsat kan man säga att valet står mellan två linjer som utstakats i repertoaren under de senaste åren.

Den ena linjen är uppenbar: musikalprofilen som förstärkts under en längre tid, ja, som vissa ser som en naturlig fortsättning på den långa operettraditionen.

Men Mamma Mia, som ockuperade stora scenen i över ett års tid, är den nya tidens musikal. Teaterhuset köper inte bara rättigheterna till manus och musik, utan till en helhet. Det tillåter inte stora variationer i tolkningen av verket, vilket innebär att föreställningarna ser snarlika ut, oberoende om de spelas i Helsingfors eller Warszawa.

Konceptmusikalerna har å ena sidan lockat publik, å andra sidan slukat pengar och inte precis höjt Svenska Teaterns konstnärliga trovärdighet. Att ett skattesubventionerat teaterhus sätter upp formatmusikaler väcker också frågor om hur allmänna medel ska förvaltas.

I våras visade teatern däremot en annan, väsensskild profil. Plötsligt var det högklassig, nydanande scenkonst som tog plats i Benois salong. Pipsa Lonkas briljanta pjäs Sånger vid randen av ett grått hav, Carl Knifs snillrika dansteateruppsättning av Kafkas Förvandlingen och Akse Pettersson upprymmande Titanic. En kort men spännande period i Svenska Teaterns samtidshistoria som egentligen tjuvstartade redan i december med Annika Tudeers dansessä Annikas Sacre på den minsta scenen, Nicken. Den ambitiösa repertoaren överträffade i många avseenden Svenska Teaterns finskspråkiga motsvarighet, Nationalteaterns.

På sätt och vis rör det sig om två, annorlunda sätt att skapa svenskspråkig teaterkonst med nationell relevans – det som Erik Söderblom efterlyste i en intervju i HBL för ett par dagar sedan.

Musikalerna kan motiveras med att de når en stor publik, ofta även över språkgränserna, medan Carl Knif och Akse Pettersson skapar konst på nationell toppnivå, ja, en pjäs av Pipsa Lonka mäter sig till och med internationellt (så valdes hon till årets bästa utländska dramatiker på teaterfestivalen i Heidelberg 2014).

Verk av de här konstnärerna kan också väcka intresse över språkgränserna, även om publikmängden är en annan.

Den nya konstnärliga ledaren, och framför allt styrelsen som väljer hen, har ett viktigt uppdrag framför sig: hur ska man definiera kvalitet? Utifrån publiksiffror? Eller utifrån konstnärliga värden som är svårare att ringa in. För om Svenska Teatern inte har råd att experimentera, utmana och därmed utveckla scenkonsten, vem har det då?

Det är inte bara föreningen Lust (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) som ska sysselsätta sig med frågan om hur man garanterar återväxten av både publik och scenkonstnärer som väljer svenska som arbetsspråk. Frågan angår i hög grad den mest resursstinna institutionen på vårt kulturfält, Svenska Teatern.

Som Tomas Jansson konstaterar i en kolumn på svenska.yle.fi har Svenska Teatern traditionellt sett inte attraherat de unga och upproriska scenkonstnärerna. Men i en tid då en etablerad fri grupp som Klockriketeatern blir av med sin fasta scen, ökar också trycket på Svenska Teatern. Finansiärerna har signalerat att det fria fältet och institutionerna borde utöka och fördjupa samarbetet, åtminstone när det gäller lokaler.

Nicken Nu-projektet är ett konkret resultat av den här uppmaningen. Ett projekt finansierat av Kulturfonden, där Svenska Teatern står för scenen och de fria grupperna för innehållet. På så sätt blir Svenska Teatern allt viktigare för de unga scenkonstnärerna, även för dem som riktat in sig på det fria fältet. Om inte som arbetsgivare så åtminstone som spelplats.

Spekulationerna om vem som tar över efter Johan Storgård har hittills främst kretsat kring två namn, Joachim Thibblin, chef för Esbo stadsteater och tidigare chef för Åbo Svenska Teater och Maria Lundström, konstnärlig ledare för Viirus.

Men jag vill passa på att slänga in några nya namn i tävlingen. Hur skulle det vara med Akse Pettersson eller Linda Wallgren? Underbarn som ändå hunnit etablera sig, speciellt på den finska sidan. Den ena är chef för den lilla Rödbergsteatern Takomo, den andra för Vanha Juko i Lahtis. Båda har tunga regiuppdrag på cv:t på bland annat Ryhmäteatteri, Q-teatern, Viirus och Svenska Teatern.

Åtminstone skulle de matcha gruppen av åttiotalister som nu tar över Hangö Teaterträff.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

10 ljudböcker att sträcklyssna på i sommar

Semestern börjar och nu har du gott om tid att lyssna på en bra bok! Här är boktips för sommarens härligaste lyssningar valda av Storytel’s redaktörer. 20.6.2019 - 09.49