Vad kvinnor kan göra på scen

Får kvinnor vara våldsamma på scen? Eller prata i mun på varandra om mensblod?

Dans

Song of the Goddess

På scenen Kati Korosuo, Kaari Martin, Satu Rekola, Kreeta Salminen, Elin Smedlund; idé och regi Steina Öhman; dräkter Steina Öhman och Annika Saloranta. Gamlasgården 1.3.

Song of the Goddess på Gamlasgården är en fysisk föreställning om kvinnor, gudinnor och ett vitt papper som färgläggs sakta åt flera håll. Föreställningen lutar sig lugnt mot en arbetsgrupp bestående endast av kvinnor, varav fem står på scen och lugnt presenterar sina reflektioner i flera olika former. En av grundidéerna tycks vara att leka med tankarna om vad kvinnor kan göra på scen, vilket framgår speciellt tydligt då man grälsjukt pucklar på varandra, skickligt kombinerat med smäktande barockmusik (Stabat mater dolorosa, en stark kvinnobild det också). Får kvinnor vara våldsamma på scen? Eller prata i mun på varandra om mensblod?

De fem kvinnorna på scen har sin bakgrund i allt från fysisk teater och nutidsdans till flamenco, men regissören Steina Öhman lyckas skickligt placera dem på samma startlinje. Alla är starka karaktärer i sig själv, och man har aldrig behov av att jämföra dem sinsemellan. Det gemensamma rörelsematerialet består av utdrag ur en indisk ritual, och det andas skönt tillsammans, dansare och skådespelare sida vid sida. Den gemensamma nämnaren är egentligen bara kvinnokroppen.

Rituella kroppar

Det rituella hör till föreställningens starka sidor – att skapa en stämning av något heligt, en känsla av koncentration – med rörelse, ljus, klocksignaler. Emellanåt blir tempot lite väl segt, som när alla ägnar en lång stund åt att låta ett stort tygstycke slingra sig som en orm, här hade kanske musik förhöjt magin lite. Många stunder fastnar på näthinnan som bilder, visuella minnen som ploppar fram senare på kvällen. Texternas roll i helheten kunde man ha utvecklat ännu mer.

Det rituella håller ihop föreställningen, medan innehållet spretar åt många olika håll, säkert medvetet. Det ger på ett trevligt sätt plats åt konstnärernas personligheter, även om balansen dem emellan inte är alldeles optimal, vissa får mer plats än andra. Jag skulle gärna ha hört mer av Kreeta Salminens vackra skådespelarstämma och sett mer av Kati Korosuos dans.

Olika estetiker

De små solopartierna representerar sinsemellan helt olika estetiker. Elin Smedlund, specialist inom fysisk teater, är charmig som få i sin rumpskakande pantomim, liksom Kaari Martin i sin kombinerade flamencosång och -dans, en spontan kaskad vars talade inledning ändå känns lite väl vardaglig i helheten. Martins andra solo var i och för sig intressant, med fritt böljande dans och bjällror kring vristerna, men här hade jag gärna fått lite mer kött på benen i eventuell symbolikväg, nu blev det mest bara i sig behaglig dans.

Kvällens i särklass mest drabbande nummer var Satu Rekolas i vad jag definitivt tolkade som den indiska dödsgudinnan Kali. Slingrande naken och blodtörstig var Rekola sällsynt intensiv i både kroppsspråk, minspel och röstanvändning. Inte ett ögonblick överskred hon heller gränsen till splatter-karikatyr, utan det hela var på fullt allvar, samtidigt som minspelet emellanåt antydde skörare sidor, vilket fick mig att dra paralleller också till Stephen Kings Carrie.

En gränsöverskridande föreställning som denna kan inte placeras i någon speciell genre, det lönar sig alltså att ge den en chans och låta sig överraskas. Specialomnämnanden går till de eleganta indiskt inspirerade dräkterna samt den naturliga tvåspråkigheten – alla talar sitt eget språk.

Song of the Goddess ges på Gamlasgården till 11.3.

Kvinnans skrik. Song of the Goddess utforskar kvinnlighet på scen i många former. På bilden Kreeta Salminen. Bild: Kari Rosenberg

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33