Vad krävs för att få pengar?

Bland de många intressanta föreställningarna på årets Hangö Teaterträff var det en som stack ut ur mängden i och med att det var en icke-föreställning. En föreställning om en föreställning som inte blev av.

På Greifwaldsgatan – en dröm om en föreställning är så meta något kan bli; teater om att göra teater, eller egentligen om att inte göra det, på grund av brist på pengar. Berättelsen om föreställningen som inte förverkligades blev de facto en intressant föreställning, dels om visioner och om att brinna för något, dels om kulturfinansieringens krassa verklighet.

Det hela började – var annat än – på Hangö Teaterträff år 2013 med en workshop kring den tyska dramatikern Roland Schimmelpfennig som då fortfarande var relativt eller helt okänd för den finländska publiken, men som teaterfolket var entusiastiskt över. På superkort tid skapades en föreställning av Den gyllene draken, som fick en fin recension av Hufvudstadsbladet. En del av gänget ville gå vidare med Schimmelpfennig, göra något alldeles nytt och stort.

Så de började workshoppa och bolla idéer. De fastnade för pjäsen På Greifwaldsgatan. De hade regissör, scenograf, ljudplanerare. De hade visioner. De skaffade samarbetspartner i Sverige, Norge, på Island.

De ansökte om pengar.

Och där tog det stopp. I föreställningen illustreras det här väldigt fyndigt med hjälp av frukter. En vattenmelon representerar 50 000 euro, en apelsin 10 000 och en vindruva 1 000. Skådespelarna radar upp de ansökta beloppen – till exempel 94 000 i flera repriser – på ett bord. Stora runda frukter. Intill placeras det de beviljades, också det upprepade gånger: två vindruvor, 2 000 euro.

Det är skrattretande, men också beklämmande.

Under fem år arbetade en grupp ambitiösa, seriösa konstnärer med ett – vad jag kan bedöma – intressant och ambitiöst projekt, lade ner hundratals timmar och mycket energi. Men ingen trodde på dem. Att beviljas 2 000 euro av ansökta 94 000 är som ett slag i ansiktet, det är direkt förnedrande och till och med fräckt – vad tänker sig stipendieutdelaren att man ska kunna göra med den summan? Kanske en workshop till, inte mycket mer.

Det här är så klart inte första – och definitivt inte sista – gången ett konstnärligt projekt skjuts i sank, det är vardag och säkert så det måste vara. Allt kan helt enkelt inte förverkligas eftersom resurserna trots allt är begränsade.

Men frågan inställer sig osökt: vad krävs för att man ska få finansiering? Arbetsgrupp Schimmel hade till synes allt. Vad fattades? År efter år bedömde Svenska kulturfonden, Konstsamfundet och alla andra fonder och stiftelser (var det drygt 50 ansökningar gruppen skrivit totalt?) att projektet inte var värt att satsa på (förutom lite fickpengar på nåder). Det skulle vara väldigt intressant att veta varför. Under föreställningen gör gruppen satir av det hela och frågar vad vi i publiken skulle vara beredda att betala för att se den fantastiska pjäsen, och vad vi vill ha i gengäld för vår investering. En evig, men tänkvärd fråga – vad är konst värd?

Jag lyfter på hatten åt Arbetsgrupp Schimmel för deras enträgna försök, och också för att de slutligen, fem år senare på samma plats där allt fick sin början, medger sitt nederlag och förlänar projektet en värdig begravning. En konstnärligt intressant begravning dessutom, som är underhållande tack vare självironin men som också har ett allvar.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03