Martin Malmgren: Vad kommer efter Maj Lind?

Martin Malmgren. Bild: Riikka Kaakkurivaara

Om ett såpass påkostat evenemang följs av tystnad kan man fråga sig vad syftet med tävlingen egentligen är, skriver pianisten Martin Malmgren.

Efter två veckors intensivt musicerande korades slutligen Maj Lind-tävlingens vinnare förra veckan, och visst finns det många anledningar att glädjas åt hur välarrangerad tävlingen varit, samt att intresset varit såpass stort hos såväl press som publik. Att en värdig vinnare blivit utsedd råder det ingen större tvekan om den här gången, och det skulle knappast förvåna om det blir regelbundna återbesök i Finland för den talangfulle amerikanen Mackenzie Melemed.

Med detta sagt finns det nu all anledning att reflektera kring tävlingens upplägg och hur den skulle kunna fungera som en effektivare språngbräda för de talangfulla pianister som hamnat på prispallen. Första priset på 30 000 euro står sig i jämförelse med de absolut största tävlingarna i världen (Van Cliburn 50 000 dollar, Queen Elizabeth 25 000 euro, Chopin 30 000 euro). Det är ett minst sagt generöst tilltag, men i övrigt finns det väsentliga skillnader. De väletablerade tävlingarna erbjuder till skillnad från Maj Lind-tävlingen sina vinnare en lång rad konserter, management, skivinspelningar och liknande. Vore det inte en tanke för framtiden att sänka prissummorna en aning och i stället anordna fler konserter? Och borde inte tävlingen – i likhet med sina motsvarigheter ute i världen – följa upp och hålla oss informerade om vad som händer med de olika tävlingsdeltagarna när allt väl är över? Annars är det lätt hänt att det uppstår ett vakuum så fort finalen är avklarad, ett vakuum som känns lika konstlat och onaturligt som det ständiga mediebrus som pågår medan tävlingen är i gång. Om ett såpass påkostat evenemang följs av tystnad så kanske det är berättigat att fråga sig vad tävlingens syfte egentligen är? Hur internationell är en tävling om det mediala intresset i utlandet är så gott som obefintligt?

Ytterligare ett problem är den groteska lokalpatriotism som råder i samband med en tillställning som denna. Den börjar från pressmeddelandena, där man redan i rubriken anger hur många finländare som gått vidare. Att Yle enbart intervjuar de finskspråkiga deltagarna efter den första omgången kan ju delvis vara av språkrelaterade skäl. Men att se en recensent beskriva hur några utländska pianister "bleknade i jämförelse" med en finsk deltagare är besynnerligt. Är det alltså den jämförelsen som är den relevanta – finnarna mot resten? Måhända är det lätt hänt att jämföra deltagare i ett sammanhang som detta, och säkert är det just tävlingsaspekten som bidrar till det stora mediala intresset. Men är det verkligen nödvändigt att försöka rama in tävlingen i något slags OS-liknande sammanhang på det här sättet? Vidare rapporterade Yle med entusiasm om utländska deltagare i de fall då de studerade med en "finsk maestro". Vad sänder allt detta för signaler till de övriga deltagarna?

Personligen saknade jag också de vågade pianokonsertvalen som fanns att tillgå i den första internationella Maj Lind-tävlingen år 2002. Även om det var en svårhanterlig uppgift för orkester och dirigent så kunde konsertpubliken – i många fall för första gången – bekanta sig med sällan spelade pianokonserter av Barber, Hindemith med flera. Kanske går det att hitta en gyllene medelväg mellan de mest obskyra och populära konserterna till nästa tävling år 2022, så att tävlingen lockar till sig fler repertoarnyfikna deltagare? I väntan på nästa tävling får vi hoppas att här dyker upp många konserttillfällen för amerikanen Melemed som drömmer om en röd stuga och ett potatisland i både Finland och USA.

Martin Malmgren

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39